En helt vanlig snubbe tar plats i litteraturen
Eiríkur Örn Norðdahls nya roman mainsplainar – men fängslar
Publicerad 2021-08-11
Jagformen är lurig när en skönlitterär författare använder den för att karakterisera en fiktiv figur. Man kan liksom inte värja sig mot denna röst, detta partiska enperspektiv på levandet.
Så när jag läser Eiríkur Örn Norðdahls roman Bron över Tangagata och får ta emot den permitterade räkfabriksarbetaren Halldór Sigurðssons alla bestämda åsikter om sin tillvaro i en kall småstad på Islands västsida, märker jag att jag blir allt mindre nyfiken inför denna energiskt självhävdande jagröst.
Trots stilsäkerheten, med lättsam precision överförd till svenska av John Swedenmark, trots dråpligheterna och självironierna när Halldór utgjuter sig om sin ensamhet och tristess och oförmåga att njuta av ledigheten, städa eller ta itu med att måla om huset, för att inte tala om hans oförmåga att säga något vettigt och smart när han möter den vackra grannkvinnan Gyða, så kan jag inte hjälpa att jag tycker Halldórs veklagan påminner om en enda lång mansplaining. Visst kan den vara underhållande, men det finns inget att upptäcka ”mellan raderna”, ingen antydd mänsklig gåta eller skugga när Halldór blir så här genomförklarad.
Vill jag då bara klappa denne Halldór på huvet och säga att allt blir bra bara du vågar gå över Tangagata och bjuda Gyða på middag? Ja, kanske. Som författaren har lagt upp det är kärleken Halldórs enda räddning.
Å andra sidan uppskattar jag den här romanen just för att den elaborerar en röst som hans. Den saknas i litteraturen. En vanlig snubbe, arbetare, som inte tycks ha ett uns av toxisk manlighet i sig, som gillar perfekt maskinbryggt kaffe och lokalhistoria och möjligen hårdrock, och som inte hatar sitt jobb på räkfabriken utan trivs med det och saknar det, trots att det är kallt och slabbigt.
När Halldór inte grubblar över varför den betalda arbetslösheten är så sanslöst tråkig går han ibland en sväng ner till Doddis verkstad där en gäng pensionerade gubbar ständigt är i luven på varandra angående något lokalt vägbygge, laxodling, dom jävla utlänningarna eller bögarna.
Sånt står Halldór över. Han hatar ingen, bara de tiotusentals amerikanska kryssningsturister som vimlar omkring på sommaren och beundrar naturen och de kvarvarande ”genuina” invånarna i Isafjörður, den lilla staden i världens ände som tillsammans med Halldór vanmäktigt genomlider tidens strukturomvandling. Där företag och affärer läggs ner men där halvtomma transportbilar ständigt susar omkring med alla sorters (enligt Halldór oftast helt onödiga) nätbeställda varor.
