Kulturpolitiken är inte ”woke” utan nyliberal
Ny rapport: Den fria konsten blir ofri på den fria marknaden
Publicerad 2023-01-29
Under Amanda Linds tid som kulturminister, 2019, beställdes en rapport om konstens frihet av Myndigheten för kulturanalys. Frågan hade väckts i april av Lotta Finstorp (M), som i en interpellation i riksdagen ville lyfta en misstänkt politisk styrning av kulturlivet.
Det hade i debatten börjat byggas upp en konsensus att den statliga kulturpolitiken la sig i för mycket (och för den delen att Miljöpartiets kulturagenda var förkastlig). Siktet ställdes in på framför allt Kulturrådet och Filminstitutet, som sades favorisera en woke, politiskt korrekt tendens, bland annat genom att i ansökningsblanketter fråga efter hbtq-perspektiv och jämställdhet.
Rapporten, Så fri är konsten, var klar sommaren 2021 och togs emot ungefär lika såsigt som mycket annat under pandemin – nej, såsigare: reaktionerna på rapporten gick i cirklar, den tycktes bevisa exakt det som var själva utgångspunkten. Allt kom att handla om ansökningsblanketterna. Till detta bidrog också att en debattartikel i Svenska Dagbladet följde rapportsläppet, en artikel som i första hand koncentrerades på skrivningar hos Kulturrådet och Filminstitutet.
Detta berättas i en nätt motrapport som nyligen släppts, med den kuriösa titeln Kritik av konstens frihet. Där menar författarna – samtliga verksamma i forskningsprojektet ”Autonomi, kultur, handling: Om kulturens politiska handlingssfärer i den nyliberala välfärdsstaten” vid Södertörns högskola – att Så fri är konsten visserligen hade en del intressant stoff, men att mottagandet var förenklat. Problemet med själva rapporten var framför allt en frånvaro av definitioner. Vad är konstnärlig frihet? Är det den klassiskt fria skapande genikonstnären? Den fiffiga entreprenören? Och vad är armlängds avstånd? Konstens autonomi?
Men mer anmärkningsvärt är att flera kommuner helt öppet instrumentaliserar sitt kulturstöd
Den bristen på tydlighet hänger samman med hur rapportens andra slutsatser snabbt sjönk i glömska. För utredaren Pelle Amberntsson såg inte bara hur det statliga kulturstödet uppfattades som snedfördelat, lika mycket redogjorde han för att den regionalisering som går under namnet kultursamverkansmodellen oroväckande ofta leder till godtycke i fördelning av medel till kulturutövare.
Exemplen Sölvesborg och Nacka är tydliga – där har politiker medvetet lagt sig i kulturens utformning. I små kommuner förekommer det rentav att stöden till kulturen beslutas direkt av de lokala politikerna. Men mer anmärkningsvärt är att flera kommuner helt öppet instrumentaliserar sitt kulturstöd: det ska gå till ”kreativa näringar” som gynnar kommunens ekonomi och varumärke.
I stället för en woke kulturpolitik anar man här en nyliberal. En parallell är att alla tycks bry sig om hur Kulturrådet agerar, men inte vad Sveriges kommuner och regioner gör, en arbetsgivarorganisation maskerad till myndighetsliknande auktoritet.
Och i stället för konstens frihet ser vi ett slags gentrifiering. Gustav Strandberg närgranskar i sitt kapitel hur begrepp som ”kreativa näringar” letat sig in och kommit att jämställas med konst och kultur. Kulturbegreppet har breddats till att innefatta mycket mer, vilket, menar Strandberg, också leder till att det vattnats ur. Om någon minns Richard Florida, het i början av millenniet med sin ”kreativa klass” och ”superkreativa klass” så är det ungefär den utvecklingen som bejakas. Det kreativa fluffet är mycket mer intressant för kommuner och regioner än bibliotek och annat trist, ej varumärkesbyggande.
I Kritik av konstens frihet skriver de tre författarna varsitt avsnitt, som litegrann går in i varandra, även om de har lagt tyngdpunkterna lite olika. Frågan om konstens frihet och autonomi – begrepp som, menar Kim West i sitt introducerande avsnitt, helt omedvetet tycks definieras som motsatsen till politisk styrning – reds ut grundligt och landar någonstans i närheten av Adornos tanke om konstens dubbla karaktär, både autonom och en del av samhället. I Josefine Wikströms kapitel leds läsaren ner till Kant och tillbaka, i en spännande filosofisk begreppsstudie som utmynnar i en uppmaning att reda ut hur den fria konsten blir ofri på den fria marknaden.
Och någonstans här förstår jag varför Myndigheten för kulturanalys inte arbetade mer noggrant med sina definitioner: ”fri” är så självklart positivt laddat, det är inte bara fri konst som är svårdefinierat, det är hela frihetsbegreppet och hur det (fel)används i termer som den fria marknaden.
Förslagen handlar i mycket grov sammanfattning om att återta mark från den marknad som härjat och lekt extremfritt här i decennier.
Under 2000-talets första decennium avskaffades skrivningar om att kulturpolitiken ska motverka kapitalismens, eller marknadens, verkningar. Nu är de två mer hand i hand. Kritik av konstens frihet avslutas med ett par sidor konkreta förslag till en reformerad kulturpolitik: återför medier och folkbildning till kulturpolitiken för ett större medborgerligt deltagande i och självbestämmande kring kulturen. Lägg resurser på att kommuner och regioner kan hantera de kulturstöd de är satta att hantera. Demokratisera digitaliseringen. Förslagen handlar i mycket grov sammanfattning om att återta mark från den marknad som härjat och lekt extremfritt här i decennier.
