En respektabel borgare är det största monstret

Guy de Maupassant skrämmer fortfarande

Publicerad 2023-04-15

I den bästa skräcklitteraturen är det inte bilderna, effekterna eller ens stämningen som skrämmer mest – utan människosynen. Jag brukar tänka på skräck som en pessimistisk tradition, en filosofins isvak, som utgår från att livet är ett lidande, naturen likgiltig och människan ett första utkast.

Så är det till exempel i H.P. Lovecrafts bästa noveller, där evolutionärt överlägsna rymdvarelser skrämmer – inte så mycket med sin ondska – som med sin likgiltighet. Men även hos samtida författare som Thomas Ligotti och Susan Hill, som framställer tillvaron som i grunden meningslös. Deras mest fasansfulla fråga är inte: “vad gömmer sig i källaren?” utan “spelar det någon roll vad monstret gör med dig?”

 

Den första i den pessimistiska skräcktraditionen heter Guy de Maupassant (1850-93). Han är främst känd som naturalist, i Flauberts och Zolas efterföljd, och den moderna novellens uppfinnare. Men faktum är att han genom hela sitt författarskap skrev skräckberättelser: den första han publicerade, “Den flådda handen”, tillhörde traditionen, såväl som den sista “Vem vet?” – författad kort innan han togs in på sinnessjukhus.

I dagarna har det lilla förlaget Hastur publicerat en volym betitlad ”Mardrömmar” med nyöversättningar av hans skräcknoveller. Och det är verkligen ett fynd för den som ännu inte upptäckt Maupassant. Visst, en nytillkommen läsare borde kanske börja med hans kritik av det borgerliga samhället i kortromanen ”Fettpärlan”. Men i mina ögon duger skräcknovellen “Horla” precis lika bra: om den osynliga, vampyrlika varelsen som ska efterträda människan.

 

En anledning till att Maupassant är så underhållande är att nästan alla hans berättelser kretsar kring sexuell svartsjuka. Han är förälskelsemanin, otrohetsaffären och hämndmordets stora skald. Maupassant hade en förmåga att gestalta hur människans psyke förvrids och känslor förvandlas till glödande kolbitar. Frågan är om någon gjort det bättre än Maupassant i litteraturhistorien?

Ofta uppdagas att den mest respektabla borgaren är det största monstret. Till exempel i “En galning”, där en vördad domare visar sig vara en psykopat som stryper småbarn och sänder samhällets svaga till galgen för sina brott. Denna novell har inte åldrats en dag och går utmärkt att läsa som en parallelltext till Netflixserien ”Monster” (en inträngande skildring av Jeffrey Dahmers psyke). I novellen uppfinner rentav Maupassant seriemördaren.

 

Men ”Mardrömmar” är också ett fynd för översättningens skull. Att överföra Maupassant till svenska är knappast en enkel match – det innebär att tävla med bland annat Hjalmar Söderberg. Hillevi Norburg har dock en sällsam känsla för författarens stackatoartade, förtvivlade prosa. Dessutom har hon försett boken med kontextualiserande fotnoter och ett förord som inte bara är ett av de mest välskrivna jag har läst, utan även en liten skräckberättelse i sig. I det skildrar hon Maupassants korta liv, präglat av syfilis. När man läser det förstår man det otroliga i att han lyckades skriva dessa mörkt skimrande noveller under ett gradvis ökande vansinne.

Maupassant kom in som en åskknall i litteraturen med sina förbittrade berättelser, lyste ett kort ögonblick upp författarhimlen. Men smällen fick det att skallra i litteraturhistorien – och sprickorna är fortfarande kvar.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.