Ungdomsboken ”Yani” är en ovanlig ljusglimt

Nora Khalil skriver begripligt om obegriplig sorg

Publicerad 2022-10-05

Nora Khalil är aktuell med debutromanen ”Yani”.

Dagen efter valet var en märklig dag för många, om möjligt gråare än septembermorgnar brukar vara. Jag satt på tunnelbanan och stirrade folk i ögonen. Var det du? Eller du? Var det du som gav fascisterna makten? Jag satte mig bredvid någon som såg ut som jag för att minimera risken. Märkte att andra som såg ut som jag satte sig bredvid mig, bredvid varandra. Rädslan sprider sig snabbare än hoppet.

Jag läste om någons elev som jobbade på en hamburgerkedja och undrade om vita människor inte längre skulle vilja ta emot hans mat eftersom de skulle tycka den blivit smutsig när han rört vid den. Jag läste lärare och föräldrar som desperat frågade, hur ska jag prata med min ungdom om det som händer nu? Hur ska vi prata med våra ungdomar om att det finns starka och mäktiga krafter som inte vill ha kvar oss i det här landet? Som hatar allt som gjort oss till de vi är?


Nora Khalil vet hur, och hon gör det i sin ungdomsroman Yani. Bokens Rayan, Caspian och Amir har varit en trio så länge de kan minnas. Ständigt övervakade av polisen som cirkulerar deras fritidsgård och område, omgärdade av mödrar som sörjer skjutna söner, duckande en kriminalitet de är ointresserade av. Tills Amir får besked om att han ska utvisas till Irak.

Rayan, bokens berättare, pratar ofta med sin döda mor om livet, kärleken, skolan, Amir. Han säger: ”Tänk om Amir dör i Irak”. 

Jag vill säga till makthavarna: Tänk på hur många liv ni släcker genom era deportationer. Hur mycket blod ni har på händerna.


Nora Khalil skriver på ett begripligt sätt om en sorg så obegriplig att jag läser med en klump i halsen. Den här boken måste läggas i händerna på alla ungdomar som drabbas av politiken vi har valt att driva fram i Sverige. Men också på de ungdomar som gynnas av den, som röstat för första gången och riskerar att fortsätta gå vilse om de inte utmanar de idéer de alltför snabbt accepterat.

Rayan säger till sin döda mor: ”Helt plötsligt har alla gett upp. Allting gick så snabbt. Jag skäms cok mycket”. 

Jag vill säga till folket som ännu tror på solidaritet: Ibland kan det verka som att vi har gett upp. Men det har vi inte, eller hur? Säg att vi inte har det.


Rollfigurerna i Yani gör allt för att Amir ska få stanna. De står i centrum i Alby och har namninsamlingar, de skriver brev till Migrationsverket och gör sina röster hörda. Nora Khalil underskattar inte ungdomen, hon vågar ge utrymme till berättelserna som bränner. Hon tror på sin läsares förmåga att hantera det svårsmälta, och i bästa fall hitta en tröst och redskap för motstånd och överlevnad. Till den grad det finns kraft att göra motstånd, i ett samhälle byggt på strukturer som trycker ner våra ungdomar, villkorar deras liv och försöker pränta in i dem att det inte är någon idé att försöka utmana. 

Att hitta en ljusglimt som Yani är en ovanlighet. Låt den inte gå dig förbi. 

Rayan säger till sin mor: ”Vi svek Amir”.

Jag vill säga till dig som läser nu: De må ha svikit dig, och kommer fortsätta göra det. Men vi kommer aldrig att svika varandra. 

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.