Pippi, kungen och Krakel är barn av samma tid
Hans liv berättar om Sveriges samtidshistoria
Publicerad 2025-04-09
”Tjabo” av Åsa Linderborg
”Sveriges historia är dess konungars” skrev Erik Gustaf Geijer. Han hade förstås en specifik politisk poäng, men ur ett mer allmänt perspektiv har till och med våra historiska epoker i stor utsträckning namngetts med hänvisning till den eller de monarker som regerat dem.
Att det svenska 1900-talet inte betraktas som en ny gustaviansk eller karolinsk era har naturligtvis med det moderna och demokratiska genombrottet att göra. Men vad innebär detta i en konstitutionell monarki där kungen själv förblivit en central del av både det offentliga livet och den politiska ordningen?
Den frågan är värd att ta på större allvar än vi är vana vid. Den ligger också till grund för Åsa Linderborgs skildring av den nuvarande svenske kungens liv, från tiden kring föräldrarnas bröllop 1932 till i dag. I fokus är kungen som han, med Linderborgs ord, skapas i offentligheten. Det rör sig alltså inte om en traditionell biografi, utan om en skildring av hur kungen och hans familj ”gestaltas och analyseras i medierna, kommenteras av medborgarna och övervakas av de folkvalda”.
Bland svenska författare är Linderborg exceptionellt väl skickad att skriva den här boken. Hennes erfarenhet som disputerad historiker, prosaist inom det biografiska fältet samt politiskt sinnad kulturskribent ger henne de samlade verktyg som en sådan betraktelse kräver. Monarkens person kan inte undgå att spegla det samhälle och den tid hen i kraft av monarkins mystik är bestämd att förkroppsliga och leda. Detta är omöjligt att skildra utan hjälp av historisk kunskap, politisk förståelse och den biografiska fantasins känslighet inför livsöden. Upplägget blir inte sämre av Linderborgs sedan tidigare bevisade förmåga att väva samman politik och existens ur det material som Sveriges efterkrigshistoria utgör.
Här finns alltså något viktigt att gräva i
Monarkins mystik är förstås en komplex sak i en modern demokrati. Under 1900-talet har monarkerna i stigande grad förpassats till en ceremoniell roll, en process som blev definitiv under den period då Carl XVI Gustaf formades som person och monark. Åren av välfärdsexpansion och stigande ekonomisk jämlikhet gav också upphov till en lång era av mer allmänna auktoritetsuppror, med verkningar ända in i vår tid. Linderborgs insiktsfulla observation om att ”Tjabo” är född mellan Pippi Långstrump (1945) och Krakel Spektakel (1947) säger något viktigt om den tidsanda som präglat kungens epok. Samtidigt framstår den svenska monarkin i dagsläget som helt ohotad.
Här finns alltså något viktigt att gräva i. Undersökningens grepp känns engagerande och spännande, trots att föremålet för skildringen framstår som ganska tråkig. Tyvärr är det här också en i stora stycken ganska tråkig bok. Linderborgs val av en strikt kronologisk framställning tillsammans med en noggrann dokumentationsiver har inte bara resulterat i en mycket tjock volym. Den är också repetitiv och pratig i sitt ständiga återvändande till samma eller mycket likartade poänger och iakttagelser.
I den första delen får vi om och om igen ta del av anekdoter som illustrerar kungafamiljens tyskvänlighet, dess reaktionära hållning till demokratin och arbetarrörelsen, krocken mellan privat och offentligt i kungafamiljens egna personer och den omänskliga hårdhet den skapar och kräver inte minst av och i förhållande till barn
I den andra delen handlar det om kronprinsens uppväxt- och ungdomsår, med romanser och festande, hård skolning till modern monark, spekulationer kring begåvning och intelligens och om den framväxande paparazzibevakningen av de europeiska kungahusens privatliv.
I den sista delen är det främst trebarnsfadern, statschefen och ”kungajobbet” som skildras, tillsammans med affärer av både ekonomisk och sexuell natur. Men de teman som dominerat tidigare delar, som kungahusets nazianstrukna förflutna, playboyfasonerna och utsattheten för nedvärderande spekulationer om bristande intelligens, återkommer av förklarliga skäl i de senare.
Inget av de teman som berörs är i sig ointressant eller irrelevant, men precision och relevans går förlorade i en dövande uppräkning av anekdoter och detaljer som alla väsentligen säger samma saker. På det hela taget är det också en redan bekant historia som berättas. Mest intressant blir det när Linderborg anlägger ett historiserande perspektiv och blickar utanför sitt källmaterial, men utblickarna utvecklas sällan till något substantiellt. Det grepp som inledningsvis verkade så lovande ger ingen riktig utdelning.
För den som uppskattar Linderborgs stil är det här nog en läsbar framställning, men innehållsmässigt har boken prägel av utkast till ett mycket intressantare verk. I anslutning till källförteckningen skriver Linderborg att hon hoppas ”att studier kring den samtida monarkin växer och vidgas till flera discipliner”. Det är bara att instämma: vad monarkins utveckling under Carl XVI Gustaf säger om Sveriges samtidshistoria är ett överraskande intressant tema. Men kanske kräver en fullödig sådan undersökning ett inträde i en ny era och att historien helt enkelt själv vänder blad.
Fotnot: Eftersom Åsa Linderborg arbetar på Aftonbladet recenseras hennes bok av Hjalmar Falk, idéhistoriker vid Göteborgs universitet.
