Robinson Crusoe som äldre kvinna med artros
Lina Sjöbergs nya roman skildrar en antihjälte
Publicerad 2025-07-03
”Fäboden” av Lina Sjöberg
Lina Sjöbergs tredje roman ”Fäboden” är en robinsonad med en oväntad hjälte. Berättarjaget Eva är ett åldrat vrak med ständig värk: hon har artros, hallux valgus och hammartå. Dessutom äter hon sertralin och oxascand för att hålla psyket i schack efter 30 års destruktivt äktenskap.
Men Eva är mer än så. Hon har rakt genom misären lyckats behålla närheten till sina nu vuxna barn, Sanna och Mikael; de tre blev en pakt mot maken/fadern. Hon har också en särskild frändskap med naturen, som kommer väl till pass när trion ska besöka en gammal fäbod som barnen ärvt efter pappans död.
För att nå fäboden krävs en snärjig bestigning, nästan ogörlig för slitna knän och höfter. Eva kämpar på för barnens skull. Samvaron skildras så glatt och innerligt att läsaren börjar ana att allt måste spricka. Till och med när de finner fäboden i totalt förfall håller de humöret uppe. Barnen bestämmer sig sonika för att åka till Mora och hyra en fyrhjuling för att få ner allt mögligt skräp, och så småningom också sin älskade, ledbrutna gamla mamma.
Upplagt för en vändpunkt. Barnen kommer inte tillbaka! Telefonen dör! Eva blir strandsatt! Så ansluter romanen effektivt till sitt genretema: den ensamma överlevaren bortom civilisationen.
Det var Daniel Defoe som bröt vallarna för ett vinnande koncept med sin Robinson Crusoe från 1719. På hans succé har följt otaliga variationer – bland dem Elizabeth Whittakers Robinsona Crusoe som redan 1882 slog fast att kvinnor också kan. Under 17–1800-talet var utgångspunkten i regel ett skeppsbrott som strandsatte en vit överlevare på en exotisk ö. Där gällde det att civilisera naturen i kolonial tradition.
När robinsonaden fick ny fart i efterkrigstiden var det hotet från atombomben som omsattes litterärt – som i österrikiska Marlene Haushofers briljanta ”Väggen” (1963) där en kvinna blir fast i en alpstuga, avskuren från världen av en oförklarlig glasvägg.
I vår tidsålder är det i regel klimatkatastrofen och ”naturens hämnd” som skapar nya Robinsons. Men Sjöberg gör sin egen variant. I hennes fäbod är naturen ingen hämnare. Visst, den sätter hinder, men när Eva känner vinden göra aspens grenar till en förlängning av henne själv är det en samhörighet som skildras. I denna naturkänsla – och den medföljande kritiken mot skogsskövling av kontinuitetsskog – går Sjöberg hand i hand med Kerstin Ekman, Birgitta Lillpers och Sara Lidman vars Jernbaneepos hon disputerat på i teologi.
Så länge romanen gestaltar Evas värld inifrån drivs jag framåt i gott sällskap. Hon är en antihjälte i min smak: orolig för barnen – är de döda? – fundersam över livsvalen, lösningsinriktad men utan att göra våld. Hur bäst ransonera värktabletterna? Hur skita balanserande på en balja när benet viker sig? I Sjöbergs robinsonad handlar hjältemod om att utmana den egna skrala kroppen där det går, och i övrigt acceptera dess brister. Det är omsorg, det är fint och sant.
Tyvärr går luften ur med bara 40 sidor kvar. Författaren får plötsligt för sig att överge sin härjade huvudperson och skifta till ett fågelperspektiv. Bokstavligt. En korp och en gran tar ordet i en ofullgången folksagedialog, och därefter hinns ännu ett radikalt perspektivskifte med innan romanen abrupt är slut.
Det går för fort, jag faller ur. Jag var beredd på allt, men inte detta. Jag skulle hellre bli troll med Eva.
Café Bambino: De sista ljuva åren med libido
