Så betalar du för de rikas vård

Petter Larsson om boken som sticker hål på skatteviljan och tron på välfärdspolitiken

Publicerad 2018-10-08

Skattepengar sponsrar vip-köer till sjukvården, betalar gratisläkare och göder välfärdskapitalister, visar boken ”Vårdstölden”.

En gång i tiden var sjukvårdsförsäkring något en handfull direktörer hade. De var så himla viktiga i sina egna ögon att de snabbt måste komma i arbete om de blev sjuka. Därför köpte de sig förtur i kön till hälso- och sjukvården.

I dag står 650 000 personer, var tionde vuxen, i direktörernas vip-kö. För det mesta är det deras arbetsgivare som lägger ut pengarna. Sedan drar de av kostnaden på bruttolönen. Det betyder i praktiken att staten förlorar skatteintäkter på arrangemanget. Fram till första juli i år – då försäkringarna började förmånsbeskattas – sponsrades de alltså av alla andra skattebetalare.

Vinnare är förstås försäkringsbolagen, men också de privata vårdbolagen. För det mesta har de kontrakt med landstingen, som därmed betalar alla kostnader: lokaler, läkare, utrustning och vinst. Sen tar de som grädde på moset in försäkringspatienter och ökar på så vis vinsten.

Försäkringsbolagen är helt beroende av att det finns privata vårdbolag som kan ta sig an deras kunder, eftersom offentliga vårdcentraler eller sjukhus inte tar emot försäkringspatienter.

Sjukvårdsförsäkringarna är toppen på isberget när ekonomhistorikern John Lapidus i sin debattbok Vårdstölden larmar om hur Sverige smygande och steg för steg är på väg mot ett bättre välfärdssystem för de rika och ett sämre för de fattiga enligt amerikanskt mönster.

Han vidgar skildringen till att handla om hela det välfärdsindustriella komplex – skola, vård, omsorg, rut-avdrag, läxhjälp – som vuxit fram de senaste decennierna och som i dag producerar social ojämlikhet med ena handen och privata vinster med den andra. Tyvärr är det mer ett utkast än en färdig bok, den är illa strukturerad och fylld av upprepningar. Förlagsredaktörerna måste ha sovit sig igenom processen. Men det Lapidus har att berätta är desto viktigare.

Just finansieringen vill ju politikerna sällan tala om. Stridslinjen mellan höger och vänster har länge gått mellan offentlig och privat drift. Bara nyliberala extremister har föreslagit privatisering också av finansieringen av den offentliga sektorn. Alla andra har envist hävdat att inför sjukvården ska vi alla vara lika, vård ges efter behov och inte efter plånbok.

Men nu är vi här. Privatiseringen av drift och privatiseringen av finansiering går nämligen hand i hand. Försäkringsbolagen är helt beroende av att det finns privata vårdbolag som kan ta sig an deras kunder, eftersom offentliga vårdcentraler eller sjukhus inte tar emot försäkringspatienter. Och omvänt drar alltså vårdbolagen in extrapengar på att vårda försäkringspatienter.

Det riktigt intressanta är att denna kvasimarknad har skapats med politiska medel och med staten som kassako. Det har inget med marknadsekonomi att göra. Det är nämligen det som är poängen, vare sig man driver ett skolbolag, en vårdcentral ett omsorgsföretag eller ett rut-bolag: att staten är med och betalar. Annars finns för få kunder.

Ett par exempel på resursöverföringen från det gemensamma till det privata som Lapidus ger är direkt hårresande. Bland annat visar det sig att det offentliga bekostar AT-tjänstgöringen för nybakta läkare även när dessa jobbar på privata vårdbolag. Varsågoda: gratis arbetskraft.

Gång på gång varnar Lapidus för de långsiktiga konsekvenserna av ett tudelat system.

När de välbeställda inser att de både betalar skatt och försäkring, kommer de att revoltera mot skattebördan, tror han. När de inte längre samsas i samma väntrum som alla andra kommer de att bry sig mindre om kvaliteten i den allmänna sjukvården. Och när det uppstår två parallella system, där det privata ger snabbare vård, kommer tilliten till den offentliga vården att minska – och ännu fler söka privata lösningar. I synnerhet som privatiseringspropagandisterna på branschorganisationer, tankesmedjor och ledarsidor inte försitter en chans att förtala den offentliga vården.

Allt detta låter förstås alldeles logiskt, och det är också standardargumenten från vänster för den generella välfärdspolitiken. Men Lapidus backar inte upp sina påståenden med någon empiri.

Eftersom vi nu levt med ett allt mer privatiserat system i ett par decennier så borde det ju ge något slags litet utslag i folks attityder: förtroendet borde sjukna och skatteviljan minska.

Men SOM-institutets undersökningar visar att förtroendet för sjukvården stack i höjden under de borgerliga regeringsåren i början av 90-talet. Det sjönk snabbt tillbaka under krisåren, men har sedan dess legat tämligen konstant i 20 år.

Skatteviljan tycks snarast ha ökat. SOM-institutets mätningar visar en tydlig nedgång i andelen som tycker det är ett bra förslag att sänka skatterna mellan 1997 och 2017. De senaste åren har stödet för sänkta skatter varit rekordlågt.

Sociologen Stefan Svallfors har i sin återkommande Välfärdsstatsundersökning ställt frågan om folk vill betala mer skatt till olika ändamål sedan 90-talet, Vid den senaste mätningen 2010 slog skatteviljan rekord, när 75 procent av de tillfrågade sa sig gärna betala mer skatt just till hälso- och sjukvård.

Överlag konstaterar Svallfors att de senaste decennierna inneburit att fler vill betala skatt till välfärden och att fler vill att välfärden ska betalas med skattemedel. Tjänstemän och egenföretagare närmar sig dessutom arbetarklassen i dessa åsikter. Det vi ser, skriver han, är ”den gradvisa integreringen av medelklassen i välfärdsstaten”.

Risken för den skatterevolt Lapidus larmar om tycks med andra ord överdriven, eller i vart fall prematurt annonserad, och i den mån smutskastningen av den offentliga vården haft effekt, så verkar det ha varit att stärka skatteviljan. De har problem, jamen då får vi betala mer då.

Men det kan naturligtvis bero på att folk inte känner till hur våra skattepengar sponsrar vip-köer, betalar gratisläkare och göder välfärdskapitalisterna.

Jag känner ju själv hur min (starka) skattevilja och mitt (mer begränsade) förtroende för vården smälter bort under läsningen. Vad är det, för att parafrasera en viss direktör, för fanskap jag får för pengarna?

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.