Splittrat om ett splittrat liv i Malmö

Josefine Adolfssons ”Rippad” landar ofta i en lite trött satir

Publicerad 2020-03-20

”Rippad” är Josefine Adolfssons tredje roman.

När Kristian Lundberg släppte Yarden 2009 var det arbetet som utgjorde uppluckringen av alltings anständighet. De regler och rättigheter som jaget trodde sig känna till på en arbetsplats gällde inte längre, och hade ersatts med en total utbytbarhet.

Josefine Adolfssons tredje roman Rippad rör sig i ett liknande Malmö (men Julia har till skillnad från Lundberg noll kulturellt kapital), cirka tio år senare. Staden präglas då inte bara av en ökad vålds- och hotbild. Den där uppluckringen som hos Lundberg stannar vid arbetet, har nu spritt sig till att omfatta varje vrå av människan.

Inte minst hos Julia alltså, som ränner runt i ständig stress över pengar och ensamhet. En kvinnlig Adam Sandler i Uncut gems kanske. För kvinnan blir kroppen en mer påtaglig del av det som utgör kapital.

Julias bästa vän åker till Brasilien för att ”göra något meningsfullt” med sitt liv. Kvar lämnas hon med sin dementa mamma och Omid, som jobbar med att sälja sex och rekommenderar Julia att göra detsamma. Samt ett par suspekta grannar vilka dyker upp ibland som Kramer i dörröppningen.

Hon jobbar när hon kan, inledningsvis med att städa lägenheter i välbärgade Köpenhamnsvåningar. Och hon tränar för att hålla ångesten borta. ”Rippad” är synonymt både med att vara vältränad och piratkopiering, och när en skjutning inträffar på gymmet blir Julias räddning just att träningskortet inte är hennes eget. Det viktiga är att ingen kan spåra hennes närvaro, och för en gångs skull blir anonymiteten en seger.

Romanen är skriven i korta scener. De kan vara fina i sig men skapar en splittrad helhet. Hela tillvaron är ju splittrad så egentligen är det inget konstigt – men samtidigt är det väl enkelt att göra dessa sorts nedslag i samtiden för att visa symptom på en större sjukdomsbild.

Ofta landar boken i en satir som snabbt blivit trött. Julia blir hetsad att skaffa barn av en vän som precis blivit mamma, medan mamman saligt lassar in lax i bebisens mun. Mycket framstår som enbart markörer. Markörer för en plats och en tid som präglas av hipp gentrifiering såväl som extrem utsatthet.

En behövlig ömhet finns i scenerna med mamman. För sjuk för att klara sig själv och för frisk för att vara permanent inlagd, skjutsas hos runt i vården.

Annars finns den röda tråden hos karaktären som kallas Arkitekten. En gift man som inte ser någon anledning att förneka sig något för det. Städjobben övergår i en annan sorts relation, där sexualitet både är äckligt och ett sätt att utöva kontroll. Inte ens Arkitekten kan fly undan tomheten. Det dramatiska slutet flaggar för att till och med det kapital som faktiskt räknas – medvetna frisyrer och pengar – inte är mer än luftslott.

Julia glider själv in och ut ur världarna, och kan i bästa fall beskrivas som komplicerad. I sämsta fall förblir hon ansiktslös. Hon önskar sig ”en säck med svarta diamanter och att kunna skjuta blixtar från händerna. Jag önskar mig ett maskingevär och en tam, rosa delfin”. Mest av allt vill hon nog ha något rent i en smutsig värld.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln