Från revolt till blodbad
Publicerad 2016-11-23
Hilary Mantel lyckas skapa intimitet ur historiskt stoff
”Du förstår väl att från och med nu – efter i morgon, menar jag – kommer personlig lojalitet att ha en mycket liten plats i människors liv.”
Hilary Mantel låter Louis Suleau yttra de profetiska orden i augusti 1792. Suleau skulle mycket riktigt bli ett av de första offren när den franska revolutionen gick in i sin blodigaste fas. Det är nu som de personliga lojaliteterna börjar prövas på riktigt.
Hilary Mantels berättelse om revolutionen – först utgiven som A place of greater, senare uppdelad i tre separata romaner – utgår ifrån tre livsöden: Camille Desmoulins, Georges Jacques Danton och Maximilien de Robespierre. Det är män med liknande bakgrund, som känner varandra sedan unga år, liksom de flesta som dras in i de politiska intrigerna i Paris i slutet av 1700-talet.
Desmoulins och Louis Suleau är gamla vänner, men när den ena utvecklas till en av de mest framträdande republikanerna, den andre till moderat rojalist, så ska vänskapen visa sig betyda mycket litet. Och det är bara en försmak av de prövningar av personliga band som ska komma.
Trilogins första del, Frihet, behandlade upptakten till den 14 juli 1789. Det är händelserna 1789 som begreppet franska revolutionen framför allt får oss att tänka på i dag. Stormningen av Bastiljen, kvinnornas marsch till Versailles för att kräva bröd. Men den verkliga revolutionen är kanske snarare den som skulle ske 10 augusti 1792, och som trilogins andra del Jämlikhet leder fram till. I stället för att tillåta moderata krafter att ta över såg sådana som Desmoulins, Danton och Robespierre till att dra upproret till sin spets. Borgarklassen skulle göra upp med monarkin och adeln en gång för alla och bilda en republik. De skulle bli de styrande.
I Hilary Mantels händer blir de historiska händelserna i Paris både märkligt intima, något som egentligen pågår i en rätt liten sfär, och oöverskådligt komplexa. Alla intrigerar, men få kan förutse vilka mutor eller vilket lismande som faktiskt ska komma att ge effekt. Bakom det strategiska salongsspelet som sker från 1789 och framåt finns också hela tiden en känsla av att allt är minst lika ödesbestämt som i ett antikt drama.
Jämlikhet är en förhållandevis sval del av trilogin. De flesta stora händelserna ligger före och efter. Ändå får Mantel romanen att leva, just genom denna känsla av ödesbestämdhet, av att ständigt vara på väg mot något avgörande. Människorna har sina sikten inställda på efteråt, vet att deras liv är på väg mot något stort men har svårt att se tiden som ska komma. Vad de ska komma att göra med varandra.
