Språket bär Abdellah Taïa

Jenny  Högström  läser  en sårig  uppgörelse  som  blir  ’too much’

Uppdaterad 2018-03-01 | Publicerad 2018-02-28

Abdellah Taïa, född i Salé 1973 i Rabat, Marocko, flyttade 1998 till Paris, Frankrike. Taïa har skrivit flera självbiografiska romaner och 2013 debuterade han som regissör.

I ett brev kan man lägga ut texten.
I ett brev kan man tala till punkt. I ett brev kan man – beroende på sammanhang, förstås – vara både personlig och uppriktig.

Allt detta stämmer i alla fall in på de fyra brev som tillsammans utgör den marockanske filmaren och författaren Abdellah Taïas brevroman Den som är värd att bli älskad.

Det är Ahmed, marockansk bög och intellektuell, som skriver till sin döda mor, en av Ahmeds älskare som skriver till honom, Ahmed som skriver till en älskare, och slutligen tonårsvännen Lahbib som skriver till Ahmed. För varje brev går vi längre och längre tillbaka i tiden och får ännu en pusselbit, ett perspektiv, att lägga till Ahmeds historia och problematik, och därmed också till det land som han lämnat, Marocko – och till det land som han flyttat till, Frankrike.


Det är en sårig och komplicerad historia. Och det inledande brevet till modern är inget mindre än en rasande anklagelseakt. Om fadermordet är en vedertagen trop i litteraturen, vad är då modermordet? Utan bergfasta belägg tänker jag att det främst är döttrarna och de homosexuella sönerna som utför det.

Taïa har skrivit om sin mor även i sina självbiografiska böcker. Här blev det fiktion.

Och som läsare vacklar jag mellan att läsa Ahmeds uppgörelse som ren och skär misogyni och som en nödvändig frigörelseakt.

Å ena sidan är det barnets förtvivlade rop till sin förälder: varför skyddade du mig inte? Och: varför blev jag som du? Men det är också anklagelser utan hejd.

Att boken rivstartar med detta raseri gör det i vilket fall svårt att värja sig. ”Du hade på intet vis en diktators utseende, men i dag vet jag att det var det du var. En diktator, utan tvekan. Du dödade honom utan skam, begravde honom hastigt, glömde honom omedelbart” skriver Ahmed, apropå faderns död. Men inte nog med det, först ”särade [du] på benen för honom och medan han kom in i dig uttalade du en djävulsk besvärjelse över honom”.

Man ba, skärp dig nu, Ahmed, seriöst! Kvinnan och hennes kön är faktiskt inte roten till allt ont i världen. Inte ens för en plågad homosexuell son, för vilken avvisandet blir ett återkommande inslag i begärsstrukturen.


En försmådd fransk älskare till Ahmed ältar sedan deras enda möte som han uppfattade som kärlek. Och Taïas skildringar av dessa erotiska möten mellan män är ofta både råa och intressanta. Men verkligt intressant och drabbande blir det först i brev nummer tre, när konflikten mellan Ahmed och det land han lämnar Marocko för – Frankrike – avtecknar sig.

Detta i form av ett avskedsbrev till den fransman han mötte i hemstaden Salé som sjuttonåring, och som tog honom därifrån. Som utbildade honom, gav honom pengar och en biljett därifrån, men som samtidigt lärde honom att svika allt det som var hans genom det som kallas assimilering. Det koloniala arvet är obönhörligt. Ahmed har inte blivit fri utan kuvad, och den rasism som skymtar bakom upplysningsprojektet går inte att ta miste på.

Detta vill han nu lämna bakom sig: ”jag vill ta mig ur franskan, lämna det här språket, lämna det här förhållandet med dig och språket som är så starkt inom mig”.

Detta innebär att återfå sitt människovärde, också som den han en gång var: en fattig homosexuell marockansk pojke. Det är där, i romanens fjärde brev, som bokens titel kommer in: ”Den som är värd att bli älskad”.


Den skarpa analysen av detta komplicerade förhållande, som ger en radikalt annan bild av den muslimska världen i Frankrike i dag än exempelvis Michel Houellebecqs Underkastelse, är det som dröjer sig kvar efter avslutad läsning.

Att Taïa har ett ärende går det således ej att ta miste på. Och han har ett språk som bär. Men där det hade kunnat bli The Blazes video Virile blir det i stället bara too much. För Taïa har i stället 1600-talsromanen De fem portugisiska kärleksbreven som litterär föregångare. Att översättningen ibland är direkt katastrofal gör inte saken bättre. För nej, det heter inte att ”förbereda vår slutexamen”, ”jouissance” översätts inte alltid med ”njutning” utan med att komma, och så vidare.

Här hade en uppmärksam förlagsredaktör verkligen varit att önska.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.