Svag uppföljare – men det finns guldglimtar
Förbryllande att Åhlunds nya bok betecknas som roman
Publicerad 2023-05-10
Jag tyckte mycket om Rebecka Åhlunds självuppgörelse med flaskan, ”Jag som var så rolig att dricka vin med”, som utkom för fyra år sen. Den var okonstlad, modig och allmängiltig. Dessvärre har uppföljaren ”Någon måste vattna tomaterna” ingenting av detta.
Boken handlar om berättarjagets försök att förstå sin pappa, alkoholisten som tog sitt liv när han var 45 år. Sökandet blir lika mycket jagets kamp med texten, den som det kanske inte blir nåt med. Att odla tomater visar sig vara mycket lättare.
Det står att boken är en roman. Det förbryllar, jag trodde det var en självbiografi. Förvirringen väcker frågan vad romanbegreppet egentligen innebär, men inte vad gäller sanningshalt eller självupplevd verklighet – det är ointressant. Problemet är att boken är renons på gestaltning, inlevelse, scener, miljöbeskrivningar, dialog och dramaturgi. Allt det där behöver inte finnas i en roman, men åtminstone nånting.
Som romanförfattare borde Rebecka Åhlund ha släppt loss fantasin och mejslat fram en pappa, make, lärare, man, missbrukare som både hon och läsaren fick lära känna. Alla fruktlösa frågor kring vem han var och varför han tog sitt liv hade i den fria, illojala prosans form kunnat få ett svar som kommer närmare sanningen än en självbiografi nånsin kan komma. Det är skönlitteraturens kraft och möjlighet, som Åhlund inte förmår utnyttja här.
Berättarjaget vänder sig dessutom till ett du, till pappan, vilket inte behöver vara fel, men som ändå är en ganska svår adressat i en roman där duet aldrig får konturer.
Boken består i huvudsak av vardagliga iakttagelser som berättaren gör när hon inte lyckas få ur sig sin roman. Det är mycket om naturens skiftningar, hundarna, en del om döttrarna. En återkommande, rätt obehaglig irritation kring en anorektiker i kvarteret.
Dessa ögonblicksbilder varvas med frågor kring den suddigt tecknade pappan, och en aldrig sinande ström av meningar som ska verka djupa och tjusiga, som vore de skrivna i förhoppningen om att bli citerade: ”Det är aldrig för sent att skita i katastrofen”, ”Ingen människa mognar bara i solen”, ”Man gör så gott man kan. Men det blir inte gott. Och man kan inte.”
”Man måste få plats med sig själv i sig själv. Det är allt”, är en sån där maxim som får utgöra en hel boksida, som vore det en kylskåpsmagnet.
Men det finns också små guldglimtar att hämta, smidda i stunder av ilska: ”Jag är inte din dotter längre. Jag har egna döttrar.” Där finns början till en roman, som jag gärna skulle läsa.