Här kommer alla kriserna på en och samma gång

Marie Aubert vill för mycket med ”Vuxna människor”

Publicerad 2020-02-06

Marie Aubert, aktuell med ”Vuxna människor”.

Efter att ha läst den norska succéförfattaren Marie Auberts roman Vuxna människor ramlar jag över en artikel i Kamratposten, på samma tema som boken, syskonavundsjuka. Tolvåriga Linnéa sammanfattar det klokt med: ”Tidigare ville jag vara duktig för att få uppmärksamhet. Nu vill jag vara duktig för att jag har hittat något som intresserar mig.”

Definitivt något för arkitekten Ida i Auberts roman att lära av, då hon trots att hon är mer än dubbelt så gammal än KP-Linnéa, fortfarande använder duktigheten som vapen i kriget med lillasystern Marthe om mammans uppmärksamhet.

I den klassiska och rysligt otäcka medelklassmiljön – en delad sommarstuga, som dessutom lillasystern målat vit, utan att fråga om lov (hemska tanke!), och en hurtig svåger som gör korv från grunden, pysslar med sous-vide och brygger sitt eget öl – utspelar sig denna täta, kortroman som likt en instagramvänlig späckad confiterad anka vill lite för mycket.

Fyrtioårskris. Syskonhat. Moderskärlek. Alkoholism. Sjukdom. Barnlängtan. Barnlöshetsutredningar med nedfrysning av ägg. Gifta Tinderragg. Livets mening.

Aubert borde på sitt kyliga språk (snyggt översatt av en i sig spännande författare, Cilla Naumann) valt att ha fokuserat på ETT av ämnena och gräva mer på djupet och låta läsaren lära känna Idas bevekelsegrunder, förstå hennes djupa avsky och näst intill hat.

Då barnlängtan och medelålderskris är tämliga vanliga och i litteraturen uttjatade ämnen skulle jag gärna ha sett henne grotta ner sig i det hon i romanen bara snuddar vid: att leva med en kroniskt sjuk syster (i det här fallet Crohns), att ständigt behöva vara den som måste stå tillbaka för att systern har ont i magen, att ens framgångar eller högtider aldrig kan firas ordentligt för att just då måste systern opereras. Ens mammas oro för sitt sjuka barn blir till hatisk avundsjuka hos den som är frisk, och aldrig kan vara duktig nog för att duga och för att stå ut tar rollen som Superdotter.

Något som sedermera förgiftar hela hennes liv och gör henne till en ogin och otrevlig människa. Den romanen vill jag att Aubert skriver nästa gång. Och låter sin karaktär lära sig och läsaren något. Komma till något slags ro och insikt. Där elakheten inte bara är elak, och därmed futtig och lite ointressant.
Där avunden blir ett bränsle och inte bara ett statiskt konstaterande.

Som psykologen Annica Frithiof säger till Kamratposten: ”Ibland är det först när vi känner avund, som vi inser vad vi själva vill göra i livet. Då utvecklas vi mer.”

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln