En modern sexhäxa som bara tänker på sig själv
Falkenland konstruerar en skicklig litterär fälla
Publicerad 2025-10-30
”Författarinnan” av Christine Falkenland
I Christine Falkenlands elfte roman åker den åldrande författaren Yvonne på skrivretreat med fyra kollegor – tre män i olika åldrar och en ung, vacker debutant, Rebecka.
Nu tänker du redan, precis som jag gjorde, att ”Författarinnan” förstås handlar om Christine Falkenland själv. Och det är precis vad hon vill.
Falkenland har konstruerat en litterär fälla som skickligt mobiliserar läsarnas fördomar och fantasier för att locka in oss i huvudet på Yvonne, som både är hon och inte hon. Yvonne har visserligen skrivit böcker med samma titel som Falkenland, men hon har inte samma ålder, hon gillar visserligen unkna rosor, men hon är både barn- och gudlös.
När jag recenserade Falkenlands förra roman, ”Själasörjaren” (2018), var jag stygg nog att nominera den till priset för årets sämsta sexscen. Det kan jag inte göra den här gången, helt enkelt för att huvudpersonen trots idoga försök aldrig får till det.
Yvonne uppvisar en likartad blandning av kåthet och kroppsäckel som många Falkenland-karaktärer genom åren. I scener som när hon plockar bort en fet fästing från insidan av Rebeckas lår är vi på klassiskt Falkenlandskt territorium.
Yvonne lyckas också att med sina sexuella rovdjursinstinkter tjata och manipulera de andra karaktärerna nästan hela vägen ner i bingen. Men den här gången lyckas de i sista sekunden slita sig loss och fly.
Kvar sitter Yvonne, sörjer sin förlorade attraktionskraft, glider ut och in i dissociation och skriver ned litterära citat på små lappar.
Och jobbar på att få kollegorna i denna eleganta, dekadenta lilla värld att må riktigt, riktigt dåligt.
Medan Yvonne är typisk för vissa av författarskapets fixeringar, skiljer hon sig desto starkare på en annan punkt: Gud tycks ha tagit semester i den här berättelsen, eller så har han blivit långtidssjukskriven.
Inga spår av biblar, präster eller religiöst grubbel. Egentligen inte mycket annat än denna sista, beska fråga: är jag för gammal och ful för att bli älskad?
Bara några få gånger snuddar Yvonne vid den betydligt viktigare frågan: är det för att jag själv inte kan älska som jag inte blir älskad?
För det spelar ingen roll hur mycket hon verkar vilja hjälpa till, dela med sig av sina tankar och erfarenheter; bakom varje försök till ödmjukhet döljer sig den egna, ensamma agendan, det är alltid något hon vill ha.
Hon är kort sagt närig.
Inte ens i hennes ångestfulla utgjutelser om en abort i ungdomen kan hon tänka på annat än sig själv:
”Kanske var det hennes avsikt att offra sig själv, för att jag skulle bli den jag blev?”
Samma mening återvänder i slutet av romanen, men nu syftar den på Rebecka, som reducerats till ett instrument för Yvonnes själviskhet - den så hyllade och vackra debutanttjejen visar sig ha ett osunt intresse för den etablerade författarinnan.
Christine Falkenland låter sin fälla slå igen. Den monumentala slutenheten i Yvonnes labyrintiska värld lämnar mig flämtande efter syre, en övergiven guldfisk i ett torrlagt akvarium.
Det behöver inte vara en dålig sak.
Sällan har en modern häxa fått en sådan lödig, etiskt provocerande gestaltning.
Café Bambino: Pedofiljakt, hämnd & kriminella barn
Konstpodd: I själva verket
