Mats Strandberg är bäst i fullt skräckläge
Men långrandig när han skriver om litteraturvärlden
Publicerad 2025-06-02
”Musan” av Mats Strandberg
Hur kommer det sig att du blev författare?
På denna obligatoriska intervjufråga svarar Hedda Strömberg, huvudperson i Mats Strandbergs ”Musan”: ”Jag älskar böcker”. ”Vi bodde långt ute på landet, och det fanns inga andra barn i närheten. Så jag läste mycket i stället, och använde min fantasi.” Snark.
Hedda är en prisad ungdomsboksförfattare som sålt sig till det svenska deckarundret. Men inspirationen saknas och läsarna uteblir. Utifrån hur Hedda uttrycker sig och tänker kring sitt skrivande är det inte så svårt att förstå varför. Samtidigt har före detta bästa vännen David Ridings gjort succé genom att snylta på de trauman Hedda en gång anförtrott honom. Skamlöst väver han in dessa erfarenheter i sina feministiska pastischer på antika myter (en genre som idag känns misstänkt otidsenlig som exempel på prestigelitteratur skriven av män).
I sin tidigare skräcklitteratur har Mats Strandberg använt sig av det gråa, lite banala Sverige: finlandsfärjan, vårdhemmet och konferensen. När han nu skriver om sin egen miljö, författarnas, blir det mer klassiskt i flera bemärkelser.
Lite för länge sysslar Strandberg med förutsägbara vändningar kopplade till vem som egentligen parasiterar på vem och vilka svek som är etiskt försvarbara i konstens och klasshatets namn.
David Ridings kommer från en uppburen kultursläkt som består av generationer av konstnärer, fotografer, dramatiker och spelutvecklare. Över midsommar samlas de på det bedagade Villa Thamyris – en historisk knutpunkt för Sveriges kulturelit och gamla ockultister. Dit bjuds nu även Hedda. Hon noterar Carl Larsson-skisser på väggarna, att överklassen struntar i att städa, samt en mystiskt igenspikad mathiss i sin garderob.
”Musans” smärtpunkt är det ständiga tvivlet på den egna förmågan men också priset för dess motsats: ruset i skaparkraften. I kapitelöppningarna med citat, bland annat från Kafka, Strindberg och Lagerlöf, beskrivs på olika sätt kreativitetens hypnotiska tillstånd eller begäret efter det. Detta är verkligen alla författares älsklingsämne. Om du inte har något annat att skriva om, skriv om ditt eget skrivande och alla demoner det frammanar.
David och Hedda möts första gången på en skrivarskola modellerad efter Biskops Arnö – ett sammanhang som knäcker Heddas självbild. Läsare av kultursidor lär ha stött på Heddas erfarenheter i åtskilliga gamla kulturdebatter. Det räcker inte att bara vara en läsande och skrivande person för att vara speciell. För de nepo-babies som utgör elevunderlaget på ”litteraturens Lundsberg” är kulturvärlden långt ifrån idealiserad eller ouppnåelig. Till skillnad från Hedda undrar de inte om de förtjänar att få skriva. Istället ”talar de redan samma språk som lärarna” och avfärdar medömkande Heddas skräcknoveller. Värst är rädslan för att kulturklassen faktiskt är bättre, att försprånget är ointagligt.
Lite för länge sysslar Strandberg med förutsägbara vändningar kopplade till vem som egentligen parasiterar på vem och vilka svek som är etiskt försvarbara i konstens och klasshatets namn. Men så slår äntligen boken över i fullt skräckläge och alla popkulturella plantor som planterats börjar blomma. Man känner igen sig. Det är Ari Asters ”Midsommar” och Bong Joon-hos ”Parasit”, kryddad med Stephen King, Charlie Brooker och inte minst Neil Gaiman, som inte bara liknar David Ridings genom sina 80-talsdoftande pastischer på antika myter, utan också är en författare som visat på en skrämmande dubbelnatur.
Även om Strandberg ansluter till traditionen utan att göra bort sig på något sätt, måste man kanske ändå fundera över om han tillför någonting nytt, antingen till genren eller till en pågående diskussion om litteratur och skapande. Att det är traumat som är vår tids musa är en iakttagelse som varit i omlopp ett tag. Den ofta ojämlika maktrelationen mellan musa och konstnär är ett ännu mer utforskat tema.
De eviga konflikter som ”Musan” rör sig kring, mellan högt och lågt, prestige och pengar, inspiration och skrivkramp, bleknar idag mot litteraturvärldens främsta rädsla: att boken ska förlora sin relevans som medium och att litteraturen detroniseras som den mest omhuldade konstformen. För att bli oroande på allvar hade nog ”Musan” behövt befinna sig något närmare denna rädsla. För även om Hedda i slutänden tar hem spelet i boken kan inte ens denna glada läsare riktigt tro på att hennes litteratur kommer att klara sig i verkligheten.
