Mammauppgörelse som roar och river
Marie Lundström får med mycket i romandebuten ”Sanningens kalas”
Uppdaterad 2020-12-03 | Publicerad 2020-12-02
Mamma och pappa, villa och vovve. En trygg familj är som en raketbas när barnen ska lyfta och fara iväg.
Men så är det inte för alla. Jaget Isabel i Marie Lundströms romandebut ”Sanningens kalas” får växa upp med en aldrig stillad längtan efter mamma som stack när hon var nio. När dottern åker med bussen de 24 milen ner till Umeå för att hälsa på får hon ofta vänta länge i kylan på stationen innan mamman äntligen sladdar in.
Mamman är otålig och livshungrig, har många män, studerar och gör karriär. Dricker vin med andra starka kvinnor, spelar Theodorakis, Arja Saijonmaa och Barbro Hörberg. Det är den tid då kvinnor höjer sina röster för att höras.
Men pappa hemma i Norrbottenshålan är snäll. De åker längdskidor på vita vidder. Och när hunden måste avlivas på grund av allergi sover Isabel i stället med mammans tårblöta och snortjorviga nylonnattlinne i sängen.
Språket växlar som ett korsdragsfönster mellan känsligt och stenhårt grymt
”Sanningens kalas” är en drastisk och hjärtevärkande berättelse om kärlek med förhinder. Marie Lundström, annars redaktör för ”Lundströms Bokradio” i P1 lyckas baka ihop både en uppväxthistoria, en medelålders uppgörelse med mamman och ett dråpligt drama om förbjuden passion på jobbet på 263 fartiga sidor. Inte dåligt för en 53-årig romandebutant!
Språket växlar som ett korsdragsfönster mellan känsligt och stenhårt grymt. Och det som är extra klurigt är att det pågår saker, ofta häpnadsväckande våldsamma, under ytan på det rörande och roliga.
Isabel har suttit i receptionen på Stockholms stadshus ungefär lika länge som hon varit gift, så lite less är hon, på tryggheten. Men plötsligt står han där. Och ser på henne.
Och medan den mer finkänsliga och skuldkänslekryddade attraktionen mellan Isabel och en kollega utvecklas, med laddad kind mot kind under dansen på personalfesten, små samtal vid receptionsdisken, så småningom någon entimmesbokning på Hotell Malmen, så inleder Isabels kollega Maggan, en betydligt mer yvig och vulgo-demonstrativ relation med en annan tjänsteman, en (lika gift) fritidspolitiker för Moderaterna. De här förbjudna förbindelserna pågår parallellt, som om Lundström vill visa otrohet både som fin tragedi och motbjudande fars samtidigt.
Kanske gör hon det för att ämnet är för banalt annars. Eller för att gestalta jaget Isabels samvetsplåga inför sitt eget syndafall. Hon stiger ju in på mammans förbjudna väg, den som orsakat henne själv sånt lidande. Hon har en dotter på 16 och en son på nio, precis så gammal som hon själv var när mamman slet isär familjetryggheten.
Även den självupptaget monologiserande och hallux valgus-stapplande gamla mamman som på ålderns höst blivit rätt ensam och därför söker dotterns och barnbarnens sällskap råkar under deras träffar ut för en del våld. Mor och dotter-försoningen tycks förgjord. Det svikna barnet har svårt att förlåta, både sin mamma och sig själv.
Den river djupt den här romanen fastän den är så skoj.
<div data-tipser-pid="5f10385b9c4ead0001f58844" data-tipser-view="compact"></div>