Sverige undkommer inte klimatförändringar
Peter Alestigs ”Världen som väntar” blir till ammunition mot klimatförnekare
Publicerad 2022-08-26
I framtiden kommer tundrahumlan och fjällräven dö ut, kalfjället slya igen och våra barnbarn stå främmande inför raden ”du fjällhöga nord” i nationalsången. Det var slutsatsen i klimatreportern Erika Bjerströms Klimatkrisens Sverige från 2020 – den första boken av sitt slag. Som läsare kände jag sorg när Bjurström skrev om hur ”vinterregn” – myntat av Göran Greider – höll på att bli ett vedertaget begrepp. Men samtidigt ryckte jag på axlarna: att förlora snön är ett litet pris jämfört med vad länderna runt medelhavet får betala.
Att läsa DN-reportern Peter Alestigs bok Världen som väntar. Vårt liv i klimatförändringarnas Sverige ger en helt annan känsla. Här målas en framtid upp där SUV:arna forsar fram längs översvämmade gator, där Nilfeber och Zikaviruset sprids i våra skogar. Om Bjerströms bok osade Fältbiologernas årsrapport är detta mera The Day After Tomorrow. Världen som väntar är så full av dramatiska vändningar och cliffhangers att jag emellanåt blir alldeles paff: kan man verkligen skriva så här om de – med globala mått – blygsamma klimatförändringarna i Sverige? Kanske säger det något om hur larmrapporterna ökat i styrka. Kanske säger det också något om hur bra den svenska klimatjournalistiken har blivit på kort tid, i synnerhet DN:s.
Alestig har fiffigt delat upp sin bok i kapitel som ”snö”, ”hetta”, ”mat” och går metodiskt igenom vad som troligen händer de närmaste trettio åren. Varje kapitel inleds med en scen från framtiden, ett cli-fi inslag som får mig att tänka på Maja Lunde. Författaren understryker gång på gång att han inte vill skrämmas i onödan, men jag vet inte jag... Världen som väntar är utmärkt ammunition mot morbrodern som med ett par snapsar innanför västen lovsjunger framtida apelsinodlingar i Sverige. I IPCC:s senaste sammanställning pekas inte bara länder som Bangladesh ut som en ”hotspot” för skyfall – även Sverige. Alestig gestaltar skrämmande vad detta kommer innebära.
Finns det då något som saknas i boken? Märkligt nog har Alestig inget kapitel om energi. I samtidsdebatten talas det ofta om att vi måste fördubbla och tredubbla vår elproduktion inom si och så många decennier. Men ett rimligare förhållningssätt vore snarare: hur mycket fossilfri el kan vi producera – och vad kan vi sedan göra med den? Alestig missar chansen att göra en sådan mera civilisationskritisk halkkörning i en bok perfekt lämpad för saken.
Detta är dock bara en randanmärkning. Lätt att glömma är att det är svårt att skriva om klimatförändringarna i Sverige, utan att det känns som Stig Dagermans dagsvers om djurskyddsföreningen som engagerar sig i masken som kryper över den döda soldaten. Är det nationella perspektivet verkligen relevant? Vårt land kommer varken slukas av världshaven eller gå under i dödshetta. Men som Alestig visar kommer vi få större fästingar, farligare badsjöar och dödligare oväder. Det är argument nog för krafttag i omställningen.
