Vill någon arbeta på Konstfack efter detta?

Sara Kristofferssons bok om Vita havet-debatten är en skildring inifrån stormens öga

Publicerad 2022-05-31

Sara Kristoffersson

Först tänker jag: titeln är genialisk. Sedan: vem är det som blir utan plats när havet stormat färdigt? För leken är en utslagningslek och innanför pärmarna verkar andra än Sara Kristoffersson ha svårt att hitta sin plats.

Stormen inleds i offentligheten när Kristoffersson, professor i designhistoria på Konstfack, skriver en debattartikel på DN Kultur, 1 februari 2021, där hon påpekar att namnet på Konstfacks utställningsrum inte har någon rot i rasism utan att det kom att kallas Vita havet på grund av sina vita väggar och generösa ljus (och som en blinkning till Stockholms slott) redan i början av 1950-talet. Namnet har följt med i alla skolans flyttar, från Mäster Samuelsgatan via Valhallavägen till Telefonplan.


Artikeln väckte debatt, men utanför offentligheten hade frågan om Vita havet bearbetats i flera år, vilket också framkommer i boken.

Det är flera saker som står på spel här: identitetspolitiken och den antirasistiska kampen, normkritiken. Det är det ena, och kanske det minst intressanta. Det andra är hur institutionen, myndigheten Konstfack, hanterar sina anställda och sina studenter. Det tredje hur kulturkriget och cancelkulturen verkar.

Jag tyckte redan i början av debatten om Vita havet att det fanns en raljans från alla sidor. En ovilja att förstå som tyvärr hör debatter till och som nu när jag läser om alla inlägg fortsätter att vara det som utmärker alltsammans. Därför är det hyfsat vilsamt att läsa den bok som sammanfattar ett år så att säga i stormens öga. Sara Kristoffersson fördjupar sina argument, undviker raljansen och gör många poänger.


Visst är det tröttsamt att situationen på amerikanska universitet, trigger warnings och hyperkänsliga ständigt kränkta studenter alltid måste in i dessa diskussioner – överhuvudtaget leder den tillspetsade diskussionen om identitetspolitik ofta fel. Separatistisk aktivism kan ibland vara nödvändig, och vittnesmålen från konstnärliga utbildningar tyder på att det finns konfliktlinjer.

Få utbildningar handlar så mycket om något djupt personligt, det är jaget och jagets erfarenheter som sätts på spel. Och få utbildningar är så snedrekryterade. Sara Kristoffersson påpekar att den sneda rekryteringen också och möjligen framför allt är klassmässig, vilket hon lär ha rätt i. En intersektionell blick på konstutbildningarna och den intellektuella offentligheten torde ge vid handen att de flesta befinner sig inom någon privilegierad grupp – och i en mer utsatt, samtidigt. Att det där finns en kultur där många identifierar sig som underdogs blir också tydligt i Kristofferssons bok.


Efter initiativ av student- och lärargruppen Brown Island, kommer namnfrågan alltså upp i Konstfacks utbildnings- och forskningsnämnd, i januari 2019. Två år senare har Kristoffersson tröttnat på att argumentera i möten och skriver i stället sin text i DN.

Hon hävdar själv att debattartikeln är en del av den så kallade ”tredje uppgiften”, det vill säga att universitet och högskolor ska sprida forskningsresultat och utvecklingsarbete. Namnfrågan är lite av en främmande fågel i det sammanhanget, kanske kan den falla under begreppet utvecklingsarbete. Men en debattartikel på Dagens Nyheters kultursida ger också en symbolisk makt som inte bör underskattas. Kristoffersson kan där sätta ramarna för diskussionen, och hennes ord, som medverkande skribent och professor väger tungt för läsarna.


Det är en ganska intressant krock som uppstår här: både yttrandefriheten och tredje uppgiften ger Kristoffersson rätten att offentligt debattera vad som pågår på Konstfack. Samtidigt som hon skaffar sig ett övertag i offentligheten går hon paradoxalt nog även in i en medielogik som är förgörande, med sociala mediers gränslöshet som konsekvens.

Den tredje uppgiften är en uppmaning att inte låta det som händer på universitet och högskolor stanna där. Det är helt rimligt att skattefinansierade myndigheter inte sluter sig.


Men slöt sig, det var det Konstfack gjorde. Andra halvan av Hela havet stormar är fruktansvärd läsning. En dysfunktionell arbetsplats tornar upp sig. Strax efter artikeln i Dagens Nyheter skickar den biträdande prefekten på avdelningen Konst ut ett massmejl till andra lärare i protest, fler mejl följer till både lärare och studenter. Namn samlas in. Sara Kristoffersson anklagas för att ha äventyrat studenternas säkerhet. Samtidigt pågår attacker på sociala medier. Hon noterar hur kollegor sviker, men också de som ändå försiktigt ställer upp. Den som vill arbeta på Konstfack efter att ha läst denna bok kan räcka upp en hand.


Sara Kristoffersson fick till slut rätt i själva huvudfrågan. Något namnbyte kom aldrig till stånd, Vita havet finns kvar i orubbat bo. Frågan är vad historien kan lära oss allihop. Att studenter ska kunna ställa krav är oomtvistligt. Att kraven ibland är svåra att möta likaså. Konstnärliga utbildningar och konstnärlig forskning är speciella och jag tolkar Vita havet-debatten som ett uttryck för hur komplicerat det är att fasa in dem i ett universitetssystem som bygger på en helt annan kunskapssyn.

För i en konstnärlig värld kan symbolfrågorna vara mycket viktigare än historiska fakta. Konst och konstnärliga uttryck får oss att få syn på annat än det vi är vana vid. Det är en kvalitet vi ska vara rädda om. Men i mellanmänskliga situationer och på en arbetsplats måste folk ändå kunna bete sig som folk – inte springa planlöst och jaga tomma stolar när musiken tystnar.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln