Politiska beställningsverk dominerar på teaterns stora festival

Virtual reality, våldtäktskultur och feministisk folkmusikal på årets scenkonstbiennal

Everything remains, Juli/Jon

TEATER Vartannat år är det dags för Sveriges största festival för scenkonst. I år har dryga dussinet föreställningar valts ut av biennalkommittén och urvalet är givetvis tongivande.

Jens Peter Karlssons klassrumslektion i vad fascism är (Regionteater Väst), Marwan Arkawis VR-förmedlade upplevelse av att vara flykting (Dramaten & Osynliga Teatern) och Maria Svelands breda uppgörelse med våldtäktskultur och kvinnokamp (Örebro Länsteater), må så vara.

Dramatiken ligger lågt, scenframställningen gäller, publiken som målgrupp är inne och de politiska beställningarna på scenkonsten är mycket närvarande. Helt klart står representationen i fokus, de icke-gestaltade historierna, de icke-representerade grupperna.


Det bästa med biennalen är ändå att hela scenkonst-Sverige här träder fram med bud på var svensk scenkonst står i dag, vad som är nytt och viktigt, inte bara i Stockholm.

I Norrköping är det i år mycket dans. Det är även opera, nycirkus, performance, dokumentära montage och mycket musik. ”Genreöverskridandet är mer överskridande än någonsin” konstaterar Ulricha Johnsson, chef för Scensverige. Och prövande och experiment med formen tar gärna plats i de smärre formaten.

Minst plats tar Åsa Berglund Cowburns Svindlande höjder (moment:teater), där fyra personer åt gången i en liten container upplever Emily Brontës hjältinnas två sidor och klaustrofobiska miljö under tolv minuter och särskilt ömsint närkontakt med skådespelarna.

En annan och mer krävande närhet förutsätter Jon R Skulbergs och Juli Apponens dansföreställning om den svaga kroppen, andra delen i en trilogi. Kroppen som har kroniskt ont, som är märkt av smärta. Naken rör sig Juli Apponen oändligt sakta, steg för steg, i eget kroppsminne av komplikationer efter en könsoperation. ”Everything remains” uttrycker en närmast ömsint och inåtvänd hantering av smärta, en erfarenhet som dock kan explodera i raseri.

Stina Nybergs Shapes of States tar oss till den kroppsliga disciplinens mekaniskt lättrörliga värld. 1920-talets folkhälsoideal mot dagens träningspass. Dansarna rör sig schwungfullt exakt i klarblå blanka dräkter över stora ytor eller formar tillsammans mekaniska apparater med sina kroppar. Inledningsvis syntolkas föreställningen med subjektiv noggrannhet och viss fördröjning.

Den absurditet i uttömmande beskrivning som detta tillför lever kvar i programmusiken och leken med entréer och att dramatiskt ladda den böljande ridån. Allt ska gås igenom och kontrolleras till funktionerna.

Publikfavorit på biennalen är Fäboland (Riksteatern). En fräsande feministisk folkmusikal med huckle, humor, kuling och fiolspel på Östgötateaterns stora scen. Sara Parkman och Samantha Ohlanders gör en satirisk och faktaspäckad hyllning till tidigare generationers tantflickgemenskap och de kvinnor som sommartid drog till fjälls med kor, getter och barn. Den mindre publikfriande Missionären (Malin Hellkvist Sellén) berättar mer intimt med sång och rörelse om den svenska väckelserörelsens framstående kvinnor och om trons och lesbiskhetens frihetlighet.

Fäboland, Riksteatern


Häromdagen efterlyste dramaturg Patrik Franke klimathotet som saknat inslag på biennalen (Expressen 26 maj 2017). Jag ser och hör för egen del inte ett ord om det svenska klassamhället, om sociala motsättningar och dagens konflikter. Jo, på ett seminarium om framtidens publik och hur barn och ungdomsteater kan bryta segregationen bl a genom att skolklasser från olika stadsdelar blandas.

Det talas mer om kroppar än om ord. Farnaz Arbabi, konstnärlig ledare på Unga Klara och en av dem som suttit i urvalskommittén, leder ett givande seminarium med skådespelare om vad som händer då rasifierade på scenen möter salongens vita publik?

Idag görs det inte längre någon samlad statistik på svensk teaterpublik men teater och scenkonst håller alltmer på att bli en fråga om klass.

Urvalet biennalföreställningar, menar jag, gav prov på en förvånansvärt platt och enkel sida av scenkonsten men å andra sidan krävs kanske ett sådant tydligt urval för att väcka en grundläggande diskussion. Det borde dock gå att hålla både det enkla och det komplexa i huvudet på samma gång. Representationen på scenen är viktig, som reflektion av samhälle och individer, och för att vara trovärdig.

Men bara representation räcker inte. Något som gör mer än bekräftar måste till.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln