Pippi hade bänt upp gallren på barnfängelser
Den antiauktoritära barnhjälten fyller 80 år i dag
Det är smått ironiskt att Pippi Långstrump hamnade i Tidölagets kulturkanon när utredaren Lars Trägårdh, tillsammans med kulturminister Parisa Liljestrand, presenterade den tidigare i år.
En kanon vars förutsättningar Pippi aldrig hade accepterat. Jag ser framför mig hur hon lyfter upp Liljestrand med ena armen och Trägårdh med den andra och jonglerar runt dem tills de går med på att skrota denna kulturkanon.
Auktoritära vindar drar över västvärlden och numera finns det fler autokratier än demokratier i världen, en utveckling som pågått i ett kvarts sekel och som inte ser ut att avstanna, enligt V-Dem Institutet vid Göteborgs universitet.
Sverige är inget undantag. Varje vecka läggs nya förslag om hårdare tag, framför allt riktade mot oss med rötter utanför Europa, men Tidöregeringens och Liberalernas Simona Mohamssons idéer om slopat elevinflytande i skolan, lärare som straffar elever och böter för barn som inte uppfyller närvarokrav kommer att påverka långt fler barn än de minoriteter som regeringen helst sparkar på. Så även regeringens utspel om att fängsla 13-åringar. Vi har alltså en utbildningsminister som hellre ser fängslade än fria barn: ”[barn] har en bättre chans att klara sin utbildning här inne på en anstalt än i skolan utanför”.
Införandet av kulturkanon måste läsas i denna kontext, där Tidöregeringen styr landet allt mer mot en autokrati. Pippi Långstrump hade inte bara fnyst åt statens försök att trycka ner kultur, uppfinningar (!) och böcker i halsen på oss. Hon hade totalvägrat att läsa en enda av de böcker som regeringen tycker är representativ för Sverige och hittat på något bus med självaste listan.
Det var nämligen denna normbrytande och fria gestalt som Astrid Lindgren skrev fram för 80 år sedan: ett modigt barn som är motvalls vuxenvärlden och gör uppror mot alla sorters auktoriteter, som alltid går sin egen väg och som står upp för de som behandlas orättvist eller illa. Inte en endaste vuxen kan släcka Pippi Långstrumps glödande livskraft.
Pippi Långstrump, eller Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter Långstrump som hon själv presenterar sig som, tillkom ursprungligen som en saga som Astrid Lindgren berättade för sin dotter Karin när hon låg sjuk. I Europa rasade andra världskriget, Lindgren – uppenbart påverkad av detta – reflekterade över kriget i sina dagböcker och bestämde sig för att skriva ner berättelsen om Pippi. Resultatet blev till en början en trilogi för att senare växa till bilderböcker, pjäs, filmatisering och visor.
… i stället skrev de fram självständiga barn som ständigt ifrågasätter vuxenvärldens föreställningsvärld
I och med böckerna om Pippi Långstrump, varav den första publicerades fredsåret 1945, öppnade Astrid Lindgren, tillsammans med författarna Lennart Hellsing och Tove Jansson, en helt ny dimension av barnlitteratur i västvärlden. Visst hade det förekommit frisinnade barn i litteraturen tidigare, men ”Pippi Långstrumps expressiva livsbejakelse inledde en ny barnlitterär tid”, som professorn i litteraturvetenskap Boel Westin skriver i kapitlet om Astrid Lindgren i del två av de bildande och initierade tegelstenarna ”Den svenska barn- och ungdomslitteraturens historia” (Natur & Kultur). Lindgren och hennes ovan nämnda kollegor såg inte barn som formbara objekt, i stället skrev de fram självständiga barn som ständigt ifrågasätter vuxenvärldens föreställningsvärld och strukturer.
Det utmärkande för Pippi är att hon är totalt fri, vilket är möjligt eftersom hon både är starkare än de flesta och oberoende på grund av en kappsäck full med pengar. Hon uppfyller varje barns fantasi – hon äter vad hon vill, går inte i skolan, låter sig inte bli tillsagd av en vuxen och leker mest hela dagarna. Eller med andra ord: hon har makt över sig själv, en makt som hade kunnat utnyttjas i händerna på någon annan. Men Pippi är snäll – ”den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll” – och inte alls intresserad av att utöva makt över någon annan. Den använder hon sparsamt endast mot de som är elaka och i de situationer när vuxnas makt behöver utjämnas.
Det Pippi däremot gör är att hon låter sitt inre jag, sin fantasi och sina önskningar leda henne. Lindgrens språk är i böckerna om Pippi är inte den prosa i världsklass som kommer att utvecklas senare i författarskapet. Tjusningen med böckerna ligger i att Pippi, med sitt mod, inviger andra barn till att pröva på det lekfulla, det fria. Det som för Tommy och Annika hade varit otänkbart (till exempel fantasin som alla barn bär på: att rymma) blir bara möjligt genom Pippi Långstrump. Och den blir emancipatorisk och stärkande.
När auktoritära krafter flyttar fram sina positioner genom att skapa andra klassens medborgare samt införa strängare straff, hårdare kontroller, begränsning av människors frihet blir en gestalt som Pippi viktigare än någonsin. Inte kanoniserad, utan precis så fri som Lindgren ämnade henne att vara.
Pippi Långstrump är inte bara en tidlös gestalt, hon är inspiration till just det uppror som samtiden kräver. Berättelserna om Pippi Långstrump är nämligen, med Boel Westins ord, ”en sprakande manual i konsten att överleva”. Prussiluskan och Kling och Klang bleknar i jämförelse med Kristersson, Mohamsson och Åkesson.
Pippi hade inte bara jonglerat med Liljestrand och Trägårdh, hon hade framför allt bänt upp gallren till de fängelser som Tidöregeringen vill låsa in barn på.
