I krig och kärlek
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2015-08-28
Amelie Björck ser Hemingway få närkontakt med Martha Gellhorn
Efter HBO:s pinsamma spelfilm Hemingway & Gellhorn kan det bara bli bättre när stadsteatern bjuder på omkastningen Gellhorn & Hemingway. Att Stig Hansén som skrivit detta nya drama är stolt över att ha fått intervjua världskorrespondenten Martha Gellhorn, och locka ur denna mussla detaljer från hennes fem år av krig (1940-45) med nobelpristagaren, kan ingen missa. Det framhålls dubbelt upp, i pjästext och program.
Gellhorns berättelse är utgångspunkt och centrum. Det är hennes (Petronella Barkers) ansikte i bergmansk närbild vi iakttar på en skärm i början. Det är hennes röst som minns resorna som krigskorre i Finland, Spanien och Tyskland vid krigsslutet - så att de uppgörelser som sedan spelas upp mellan henne och Jakob Eklunds Hemingway får proportionerna av nedslag i ett långt liv.
Författardramer har aldrig varit min kopp te, författare är sällan intressantare människor än andra. Men denna gång blir jag ändå fast, tack vare uppsättningens poetiska visualitet och fängslande formuleringar. Björn Runge och hans rumsskapande team (inkl musik) har verkligen tänkt till. Scenen där Gellhorn med utsträckta armar blir en flygplanskontur som rör sig över jordens välvda rund projicerad som satellitbild är genial. Bara på slutet sviker omdömet, när likbilder från Dachau får ackompanjera Gellhorns pillerdöd vid 89 års ålder. Det blir en övertydlig och förenklad dubbelspegel.
Petronella Barkers Gellhorn är storslagen i sin slanka självständighet. Blicken är allvarlig som om hon såg krigets smärta genom allt. Hennes ultimatum att den svårt alkoholiserade och självupptagne Hemingway måste skärpa sig på 71 dagar om hon ska stanna är helt rimligt.
Men Hemingway är i pjäsen inte bara narcissist och oförmögen att säga "förlåt", han är också den som känner brist och ångest, den som vill ha närhet och barn, den som vill hem när hon vill bort. Jakob Eklund förödmjukar sig kort sagt "som en kvinna". Hans våldsamhet får vi däremot bara återberättad - och därför bibehålls kampen om sympatierna hela vägen.
Det finns många fina passager i dialogen, några med särskilt stort förklaringsvärde. "Det räcker inte att älska någon" säger Gellhorn, "man måste också tycka om den man älskar".
