Pånyttfödd Peer Gynt med magi
Symmetriskt elegant omformad i modern skandinavisk stil av Wiedermann
Något magiskt hände på premiären av Peer Gynt: ensemblen drunknade i luften. Peer och besättningen föll överbord från ett fartyg i form av en bänk i storm. Den då redan rätt livserfarne Gynt hittar en planka att hålla över huvudet, tappar den, knuffar andra ifrån den, får den utbytt men klamrar sig fast. Hans och de förlista sjömännens uppsvällt syrefattiga ansiktsuttryck under träbiten, deras dinglande mjuka händer fångade av en tänkt underström och några diskreta ljudeffekter skapade ren vattenyta och svart drunkningsdjup. Bedårande regi och ett av fler spridda ögonblick av enkel koreografisk förtrollning.
Wiedemanns version av Ibsens Peer Gynt är också så nerstruken och omformad att man kan leka leken ”släpp orginalpjäsen” och se på allt som vore det en ny berättelse. Den ägnar sig då bland annat åt det prisbelönta, funktionella, symmetriskt eleganta livsrum som en modern skandinav bebor. En scen skyddad från sopor, dålig fengshui och läckande rör. Fonden är ett system av sofistikerat slitna träkvadrater, ett hundratal stiliserade linjer som komponerats till en harmonisk vägg där nya öppningar kan bli till. ”Ut och in är lika trångt”, upprepar också Peer med jämna mellanrum. För tomt blir som bekant livet för de alltför välkoreograferade. Peer har grundproblem, sitt undflyende från ansvar och djup, den lätta språngmarschen in i spriten, sin glupskhet och jagsvaghet. En vanlig hen alltså, komplett insnärjd i diskussion med sig själv om frihet kontra trygghet. Mycket sex med många, mycket sex med en hela livet? Vapenhandlare eller cool profet? En upptagenhet med att ”vara sig själv” som tangerar onanimissbruk och en gnagande ångest för vad man gör med slarviga relationer man lämnat, gamla barn man ärligt talat inte pallar med och framgångspengar man inte orkar dela.
Jag tycker mycket om detta strikt koreograferade själsdrama. Sven Ahlström gör dessutom hedonisttroll, djävulen och Peers egen ångest i polotröja och kavaj med kallironisk passion för dem allihop.
Maria Salomaas Solveig är strängt frusen lojalitet och integritet, antika moraliska lyxartiklar att drömma om och Magnus Kreppers Peer fångar den hungrige, orolige mannen mitt i livets gränslösa charm och svaghet.
Ändå eller kanske därför kunde denna utsnittade bit Gynt vara ännu kortare, ännu precisare. Har man så säkert bestämt sig för vad hans sökande ska spegla behövs få scener, inte ganska många.
