”Chavez en av de största frihetshjältarna”

Hugo Chavez

Det är dags att plocka fram och sätta upp någon av Chavez-affischerna jag köpte i Venezuela. Länge har de fått ligga undanstoppade i källarförrådet för ärligt talat tycker jag det är ganska osmakligt med personkult av levande människor. Men nu när Hugo Chavez är död är saken annorlunda. Då bör man också säga som det är – att Chavez kommer gå till historien som en av de verkligt stora latinamerikanska frihetshjältarna.

Inte för att det någonsin bara handlat om honom. Chavez kom till makten i presidentvalet 1998 eftersom en bred allians av olika sociala rörelser hade slutit upp bakom honom. Den venezuelanska vänstern lyckades organisera vanliga människor och dra in dem i politiken på ett helt nytt sätt. Trycket underifrån gjorde att Chavez förblev radikal även när han satt vid makten. Vilket i sin tur gjorde att han fortsatte vinna val efter val.

Erfarenheterna från Venezuela är en framgångssaga som visar att det går att organisera människor och förändra saker på riktigt. Det behöver inte bli som i Chile 1973 om man försöker bygga upp ett nytt samhälle på demokratisk väg. Det går att vinna. Och ju mer man utmanar den politiska och ekonomiska makten desto bättre går det.

I Europa har Hugo Chavez ofta framstått som motsägelsefull.

Han var den djupt troende som vågade utmana prästväldet och den katolska kyrkan, machomilitären som försvarade kvinnors och homosexuellas rättigheter (inte alltid särskilt högljutt kanske, men han gjorde det faktiskt), den glödande patrioten som stödde alla folks rätt till frihet och skickade ekonomiskt bistånd till fattiga grannländer och den centralstyrande presidenten som utlokaliserade makt till små självstyrande lokalsamhällen.

Men det är inte alls så paradoxalt som det låter. Snarare har Chavez representerat de bästa traditionerna från den latinamerikanska vänstern. Och skippat de sämsta. Utom möjligen då personfixeringen. Som absolut bör kritiseras samtidigt som man i rättvisans namn ska komma ihåg att genom att koncentrera mycket av statsapparatens makt i den folkvalde presidentens händer har man försökt kringgå problemet med korrupta icke-folkvalda byråkrater.

Mycket av det som svenska tidningar kritiserat Chavez för har varit direkta lögner och absurditeter. Till exempel när man påstått att det inte finns pressfrihet i Venezuela trots att de allra flesta medier i Venezuela är privatägda och mer eller mindre aktivt bekämpar regeringen. 

Det man verkligen kan anklaga Chavez för är i stället att han inte gjorde tillräckligt. Det har ofta varit mycket snack och lite verkstad. Men att saker förändrats på riktigt i Venezuela och resten av Latinamerika kan ingen förneka. Den avgörande förändringen har varit demokratiseringen, att de fattiga fått mer att säga till om. För bara 30 år sedan styrdes nästan hela kontinenten av USA-stödda militärdiktaturer. I dag lever majoriteten av latinamerikanerna i länder som styrs av folkvalda vänsterregeringar. Demokratiseringen och vänstervridningen har varit varandras förutsättningar.

Det var inte Hugo Chavez som var själva förändringen. Han var bara symbolen och den mest kände talesmannen för en rörelse vars sociala bas var fackliga aktivister, tjocka städtanter i förorterna, svarta, indianer och andra människor som tidigare varit marginaliserade, utstötta och föraktade. Men som rest på ryggarna och börjat bygga ett nytt samhälle. Vad som händer i Venezuela nu kan ingen veta. Men de resta ryggarna kommer inte att krökas igen i första taget.

Den politiska utveckling som Chavez varit med om att leda har alltså inte alls handlat om Chavez. Det är det som är det stora med honom. Och det är därför han kommer få sitta på min kylskåpsdörr i fortsättningen.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.