Urmänniskan är framtiden
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2011-03-16
Ann Charlott Altstadt om bushfolket som lever utan krig och konkurrens
Sällan har väl någon bok fyllt mig med en sådan upprymdhet som författaren och journalisten Lasse Bergs Gryning över Kalahari (Ordfront 2005), en vetenskaplig sammanfattning av hur människan blev människa under Afrikas stjärnhimmel. För de verkligt intresserade gav Lasse Bergs intervjuer med framstående forskare inom evolutionslära, arkeologi och paleontologi kanske inte så mycket nytt. Men hans inspirerande sammanfogning av alla fakta och teorier skapade en uppfordrande optimism: Vi människor kan inte fortsätta leva som vi gör, inte bara av moraliska och ekologiska skäl, utan även för att det är emot vår natur.
Lasse Berg fick vår gemensamma afrikanska forntid, alla gamla ben, skärvor och kökkenmöddingar, att ropa till oss. Budskapet handlar inte om konkurrens, strid och våld utan om att softa och samarbeta i gemenskap och jämlikhet.
Den personliga framställningen av forskningsfronten förändrade till och med min perception av världen. I Göteborgs skärgård dök jag i eftermiddagssol efter musslor till middagen då jag tyckte mig förflyttad till vårt urhem, till de grottor vid Sydafrikas kust där havsfödans zink och oljor fick våra hjärnor att expandera. Berg berättar om över 100 000 år gamla spår av symboliskt tänkande och eldstäder utanför Kapstaden där forskarna ständigt gör nya fynd. Barn som leker i soldis vid vattenbrynet, vuxna som slappar och småsnackar på stranden medan musselskalshögarna växer.
Vår mänskliga urbild var inte aggressiva krigiska män med blottade tänder och hukande barnbeskyddande kvinnor. Det var i Afrika vi blev människor, det betyder inte bara redskap, symboltänkade och kanske hobbyodling. Vi betalar fortfarande priset för upprättgående gång med dåliga ryggar men vinsten blev enorm – vi kunde bära födan tillbaka till flocken för gemensamt delade måltider.
I Skymningssång över Kalahari återvänder Berg till fyndplatserna och uppdaterar de teorier som stöder bilden av människan som det samarbetande fredliga djuret. Fossilen av en av våra äldsta förfäder, 6 miljoner år gammal, visar att hannarna strax efter skilsmässan från primaternas utvecklingslinje redan saknar de vassa hörntänder som utmärker våra aggressiva apkusiner. Den upprättgående gången kan vara minst lika gammal och alla fossil pekar i en riktning: det fanns inga krig innan vi tvingades bli bofasta/jordbrukare/boskapsskötare.
Men det mest omvälvande är mötena med San-folket (bushfolket) i Kalahariöknen. Under sina afrikanska resor har Berg levt med denna folkspillra, det genetiskt äldsta folkslaget på jorden, de som befolkade Sydafrika för cirka 150 000 år sedan. De är inget levande fossil, deras livsstil började förändras för tusentals år sedan, när de fördrevs av jordbrukarna. Men det finns drag kvar från människans ursprungliga jägar- och samlartillvaro som vi och våra föregångare levt i miljoner år.
I Skymningssång över Kalahari följer Lasse Berg människans rutt, när hon för cirka 60 000 år lämnade Afrika, för att tränga djupare ner i frågan om hur vi började odla jord. Ett produktionssätt som skapade överskott, privategendom och därmed krig, klassamhälle, könsroller, slaveri, sjukdomar undernäring – det vi kallar civilisation.
Med jordbruket började det verkliga skitlivet, den omänskligt långa och tunga arbetsdagen som Lasse Bergs ställer mot San-folkets matsamlande, som tar ungefär två timmar av dagen. Resten av tiden ägnas åt prat i grupper på omkring 20–30 individer.
Privategendomen väger mindre än det tillåtna handbagaget på Ryan
Air, alla tar hand om barnen och redan tvååringar har lärt sig att skicka maten vidare vid de gemensamma måltiderna. San-kulturen är så lite specialiserad att det inte ens finns några schamaner, alla som vill får falla i trans under de många timmarna av dans och sång. Strategierna för att förhindra hierarkier, självhävdelse och konflikter är många men jantelag kanske är ett pris värt att betala för alla-ska-med-gemenskapen.
Om man uppfattar Bergs beskrivning som romantisering kanske det är för att vi tar för givet att den motsatta livsstilen skulle vara vår sanna natur. Men det är inte bara ekonomisk och social forskning som stöder kravet att en annan värld inte bara är möjlig utan också nödvändig. Gener och biologi manar också till förändring. Experiment visar att vi vill straffa girighet och egoism, även om vi själva förlorar på det. Även spädbarn kan urskilja och föredra godhet och alla vet att konkurrens får människor att bli sjuka.
Vi kan inte gå tillbaka till jägar- och samlarsamhället men vi kan skapa framtiden utifrån insikten om hur både fysiskt och psykiskt illa vi mår av att leva i hierarkier, vara ensamma och jobba för mycket. Vår största urkraft är längtan till geme
nskap och det finns så många bättre sätt att leva ut den driften än att jaga status och samla varumärken.
Ann Charlott Altstadt
