Livet efter att Lamotte åkt hem
Mellanmjölksghettot Sätra skildras i årets näst bästa dokumentär
För snart två år sedan besökte mobiltelefonjournalisten Joakim Lamotte förorten Sätra i Gävle. Ett typiskt sånt mellanmjölksghetto de flesta av oss känner igen.
Höghusen är inte ens höga. De ligger på tvären, som limpor, som om de vält omkull. Det mest imponerande orten kan erbjuda är vattentornet. Framtidsutsikterna, om du kan skymta några under kepsen, är ungefär lika mäktiga. Det var här jag själv tillbringade mina allra första år.
Ett par månader tidigare hade Sätra blivit rikskänt när GP:s ledarskribent Kajsa Dovstad besökte den lokala närbutiken och fick ett ”Jimmie moment” eftersom hon tyckte maten såg äcklig ut.
Men Lamotte vet att det finns större problem i Sätra än livsmedelssortimentet.
Invånarna känner sig otrygga. Unga människor skriker hora på stan. Och bråkar. De kastar smällare. De är respektlösa. Det finns ett ständigt hot om våld. Den där folksamlingen som påminner om en blandning av Opinion Live och lynchmobb samlas framför mobilkameran.
Sverigedemokratiske riksdagsmannen Roger Hedlund är på plats för att fiska röster. En gång i tiden var han själv en av de där ungdomarna som drog runt på stan och letade efter någon att slå på käften. Han är dömd för misshandel med knytnävar och tårgas. Och egentligen har han en oerhört intressant historia att berätta om hur man tar sig från misshandelsdomar hela vägen till civilutskottet.
Den historien väljer han att inte berätta.
Men där står också en annan man med kamera – dokumentärfilmaren Mikael Wiström. 1989 skildrade han hur Carmen och hennes familj tog sig till Gävle från inbördeskrigets El Salvador. Han filmade sonen Rogelios födelse.
Nu är det dags att följa upp. Dokumentärfilmare gör ju det. De väntar 30 år och sen står de plötsligt där igen. Och följer upp.
Han börjar rota i resterna efter att sociala medier-stormen dragit förbi.
Och då upptäcker han att kvinnan som i Lamottes video skyller alla problem på invandrarna spelat en helt avgörande betydelse i Carmens liv. Det var hon som vårdade Carmen efter cykelolyckan som fick allt att gå åt helvete.
Det var när föräldrarna inte kunde hålla om dem längre som sönerna drev in i kriminalvårdens öppna famn. Han berättar om deras väg tillbaka.
Han söker upp den rutinerade slagskämpen Ronny, som vet allt om kriminalitet i Sätra men vägrar ställa upp framför Lamottes polariserande kamera.
Och fram vecklar sig en berättelse om hur liven bland hyreslimporna är tätt sammanflätade trots alla föreställningar om vi och dom.
Om hur rädslan i princip alltid varit konstant. På Ronnys tid skördade amfetaminet liv, nu är det kokainet.
Utan att förringa något trauma, utan att sätta sig till doms över någons upplevelse, berättar Wiström att våldet är sig likt, trakasserierna, och utsattheten. Det är ett samhälle som fortfarande inte har något att erbjuda arbetarungar vars bägge föräldrar blir sjuka samtidigt. Det är bara det att klasstrukturerna blir så obönhörligt tydliga när de längst ner har en mörkare ansiktsfärg.
Det tar tid att lära sig se såna mönster. Ibland tar det 30 år. Kanske gör även Lamotte det en vacker dag.
Situation Sverige är inte årets dokumentär, det är väl den där om vårdnadstvisten, men låt oss säga att den är nummer två.
Mikael Wiströms ”Situation Sverige” visas på SVT Play fram till april 2021
