Därför tänker jag bara prata om Joy Division
Jag relaterar så mycket till Ian Curtis motsägelsefulla persona
Min första tanke när jag äntligen fick förfrågan om att vara med i en av mina absoluta favoritpoddar – Tommie Jönssons DJ 50 spänn där man för en budget om femtio spänn vid ett tillfälle ska köpa fem vinylskivor som sedan ligger till grund för själva samtalet – var hur jag skulle kunna komma runt det faktum att den enda skiva jag vill prata om är Joy Divisions Unknown pleasures. Hur jag som i alla andra sammanhang skulle kunna fejka mig ur denna prekära knipa.
Jag menar, så himla svårt vore det ju inte att helt enkelt påstå att jag anser att Unknown pleasures faller in väldigt väl under de mycket rigida rubriker som Tommie Jönsson satt upp.
Fyndet, nostalgiköpet, chansningen, skivbörsklassikern och random access vinyl. För att inte tala om livlinan. Unknown pleasures går att applicera på allt detta.
Så nu tänker jag helt enkelt försöka kuppa in Unknown pleasures och prata om allt som den betytt för mig. Om att det jag älskar mest med Joy Division är att de bara ville göra musik de själva inte skulle klara sig utan, att pengar eller karriär var helt ointressant, att de aldrig hade någon plan. Att de efter att ha sett Sex Pistols famösa spelning den där kvällen på Free Trade Hall den där sommaren 1976 helt enkelt bara var tvungna att själva starta band, som de först valde att kalla det fullständigt geniala punknamnet Stiff Kittens, för att sedan som en hommage till David Bowie byta namn till Warsaw.
Om Ian Curtis motsägelsefulla persona som jag kan relatera så mycket till. Om hur han som var så himla blyg och försiktig kunde förvandlas till den där vansinniga människan så fort han gick ut på scenen. Hur ingen någonsin visste var de hade honom. Om hur hans svåra sjukdom (epilepsi) till sist förgjorde honom. Om alla böcker han läste – allt från J G Ballard till Philip K. Dick till William Burroughs – och som blev hans utbildning. Om att han medelst vit maskeringstejp skrev HATE på sin rocks rygg, något som fick honom att påminna om sin förebild, Robert De Niros karaktär i Taxi Driver, och att han sedan varje morgon innan han gick till jobbet rev bort tejpen. För att han förmodligen inte vågade gå hela vägen, och vad det fick för konsekvenser för någon som Bernard Sumner i Jon Savages bok Joy Division – This searing light, the sun and everything else säger ”was into extremities of life. He wanted to make extreme music, and he wanted to be totally extreme on stage, no half measures.”
Om låtarna de skrev sa han jämt att ”let’s make it more manic!” Om att han var besatt av att leva självutplånande. Liksom som i en förhöjd verklighet. Där man på förhand vet hur det kommer att sluta.
Men ibland kan jag inte låta bli att tänka på vad som hade hänt om han inte varje morgon tagit bort ordet HATE från ryggen. Om han fortfarande levt då.
