Jag vill inte ha rätt – jag vill ha fred
De besvikna USA-vännerna har äntligen vaknat
Det är nojjig stämning i offentligheten sedan Donald Trump blev president.
Alla försöker kompensera för den förlorade drömmen om USA. De vrider sig i sina stolar och undrar om det verkligen är rimligt med den här sortens stormaktspolitik. Det koloniala projektet är nu uttalat – ”vi ska ta kontroll över Gaza” – snarare än som innan, då det var inlindat i lite mer lättsmält terminologi: USA skulle demokratisera Mellanöstern, befria kvinnorna, krossa terrorismen.
Det är lockande att torrt konstatera att alla liberaler är dumma i huvudet som förespråkat en snällare imperialism, en regnbågsmärkt Kamala Harris-bombning av palestinier. Men se på mig, jag är större än så, jag tänker inte yttra ett ord om maktens hyckleri. Vad var det vi sa, säger jag till exempel inte. Om ni undrar vad detta storkukslugn kommer ifrån så beror det på att jag helt enkelt inte finner någon glädje i denna uppskruvade imperialism. Jag vill inte ha rätt, jag vill ha fred. Syndarna må ha vaknat sent, men de är åtminstone vakna. Nu kommer bojkotten av USA, den slutgiltiga uppgörelsen med landet som under det senaste seklet knappt gjort något annat än att orkestrera statskupper och bomba diverse civilbefolkningar. Eller?
I DN svarar nationalekonomen Martin Ljunge på Trumps utspel om att Europa måste öka sin försvarsbudget med att kort och gott svara: okej då. ”Trump kan vara mer benägen att behålla USA:s åtaganden gentemot Nato, om vi följer hans mål och avsätter 5 procent till försvaret omedelbart.” Hörde ni det? Omedelbart!
I stället för att rusta ner USA är det nu Sverige som ska rusta upp
Linus Hagström, professor vid Försvarshögskolan, skriver på dessa sidor att det visserligen är typiskt USA att driva på militära konflikter, men att vi nu befinner oss i ”stormaktspolitikens psykopatologi”. Ordningen är sjuk, konstaterar professorn, inte felkonstruerad.
För att stänga av det eviga bruset från besvikna USA-vänner sätter jag på ”Sveriges mästerkock”, i hopp om att vaggas in i en annan sorts dumhet. Inte ens där får jag ro.
I senaste avsnittet introducerar programmet ett nytt recept: militär nationalism, direktimporterad från USA. Kockarna ska laga mat åt hemvärnet. De klär upp sig i militärgröna overaller och lyssnar till korpral Johansson som berättar hur soldaterna ”övar för att försvara våra fri- och rättigheter”. ”Wow!” säger deltagarna i kör, och fyller sedan på med beskrivningar de lärt sig från amerikansk tv. Försvaret är hjältar. De är modiga och häftiga och riskerar livet för att vi vanlisar ska kunna leva i lugn och ro.
I stället för att rusta ner USA är det nu Sverige som ska rusta upp. Drömmen om USA dog aldrig, utan återuppstod bara i muterad form. Tids nog kommer väl folk inse att den inte kommer fungera här heller. De ökade anslagen till krigen kommer inte leda till färre krig.
Men jag vill verkligen inte ha rätt om ännu en grej. Jag vill ha fred!
Kritcirkeln: Barn på scenen, på vinden och i minnet
