Folkmord fullbordas inte enbart med vapen
Massvält är en kolonial taktik från Namibia till Gaza
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2025-07-30
“Den officiella formuleringen som godkändes av Vita huset var: ’folkmordshandlingar kan ha inträffat’. När Christine Shelley, en taleskvinna för utrikesdepartementet, försökte försvara denna semantiska skruvning vid en presskonferens den 10 juni, frågades hon hur många folkmordshandlingar som krävs för att ett folkmord ska vara ett faktum. Hon sa att hon inte ’var i stånd till att svara’.”
Jag var bara 17 år när jag för första gången läste den här passagen i Philip Gourevitchs ”We Wish to Inform You That Tomorrow We Will Be Killed with Our Families”, en bok om folkmordet i Rwanda.
Naiv och ung som jag var då var jag övertygad om att de grövsta av människans kapitel låg bakom oss. Jag kunde knappt föreställa mig en värld som skulle tillåta det att hända igen. Men nu står vi här ännu en gång, och Gourevitchs redogörelse för politikernas likgiltighet känns plötsligt kusligt bekant. Vår veka svenska regering har först nu, i juli 2025, börjat prata om att ”mana på” för att EU ska ”se över” associationsavtalet med Israel. Naturligtvis bara en del av det, att helt riva upp det kommer inte på tal.
Det är för sent för verkningslösa ord från svenska ministrar, floskler om att de ”driver på” Israel att släppa in nödhjälp eller värna om internationell rätt. Det som krävs är istället svidande sanktioner, omedelbar bojkott och fullständig isolering. En regelrätt intervention.
Även om man enbart skulle utgå från händelser sedan hösten 2023 är det här något som regeringen, om den ens varit någorlunda potent, borde fört fram andra veckan i oktober det året. Det var alldeles uppenbart vad Israel var på väg att göra med Gaza. De israeliska ministrarna var öppna med det från början: palestinier beskrevs som ”mänskliga djur” med kollektivt ansvar för 7 oktober. Israel rättfärdigade sina löften om att strypa tillgången till mat, vatten och medicin, vissa fantiserade till och med om att atombomba Gaza, desto fler om att formellt ta över allt större delar av Palestina. Det sistnämnda riskerar nu att förverkligas – i slutet på juli röstade Knesset för att anta en motion om annektera det som återstår av Västbanken.
Det är för sent för verkningslösa ord från svenska ministrar, floskler om att de ”driver på” Israel att släppa in nödhjälp eller värna om internationell rätt. Det som krävs är istället svidande sanktioner, omedelbar bojkott och fullständig isolering. En regelrätt intervention.
För just nu svälts Gazas resterande befolkning medvetet ihjäl av Israel. Medan de palestinier som vågar sig ut till de få nyinrättade och militariserade distribueringscentren riskerar att bli offer i de nästan dagliga massakrerna.
Nyligen varnade över 100 hjälporganisationer, däribland Rädda Barnen och Läkare utan gränser, för att massvälten kommer att spridas okontrollerat om inte omvärlden agerar. Men obegripligt nog, omänskligt nog, saknas den ”politiska viljan”. Många historiska folkmord har fulländats inte främst med vapen, utan genom gärningsmännens förmåga att skapa sådana fasansfulla förhållanden att hunger och sjukdomar blir de slutgiltiga bödlarna.
Ta Tysklands folkmord i Namibia 1904-1908 som exempel. Tyskarnas kolonisering av området inleddes på 1880-talet och den våldsamma behandlingen av lokalbefolkningen utmynnade i att två folkgrupper, nama och herero, gjorde väpnat motstånd. I juni 1904 anlände general Lothar von Trotha, en veteran i tyskarnas koloniala armé. Han tog med sig 6000 soldater, fler än det fanns tyska nybyggare i kolonin, och en övertygelse om att motståndet endast kunde krossas genom “ren terror och till och med grymhet”.
Visst skedde regelrätta strider, och herero- och namaklanerna lyckades till och med vinna vissa slag. Men de moderna tyska vapnen blev till slut övermäktiga.
Efter en avgörande strid vid Waterberg sommaren 1904 tvingades 50 000 hereroer, de allra flesta civila, ut i Kalahariöknen. Von Trotha fattade beslutet att spärra av alla kända vattenhål och att bevaka gränsen till öknen. De hereroer som uppsökte källorna skulle skjutas på plats. Det flyende hererofolket dog fort, de allra flesta av törst. Frenetiskt grävde de hål i marken i hopp om att hitta vatten, och de hade bara torra buskage som skydd mot de kalla nätterna. Döda människor och boskap låg utspridda längs riktningen de färdades.
Återigen visar Israel hur iskalla handlingar som dessa inte har förpassats till historieböckerna. För vad är en ödeläggelse där majoriteten av offren är kvinnor och barn, om inte ett försök att utplåna en framtida generation?
1905 stängdes överlevarna – fullkomligt utmärglade – in i koncentrationsläger. Eller ”humanitära städer” som israeliska ministrar kallar det idag. Heinrich Vedder, en tysk missionär som besökte ett av lägren vid hamnstaden Swakopmund, vittnade om att fångarna ”drevs till döden som om de vore boskap, och som boskap blev de också begravda”.
Terrorn var metodisk och tjänade ett syfte, något som framgår i ett brev skrivet av Tyska Sydvästafrikas viceguvernör Hans Tecklenburg och som citeras i David Olusoga och Casper W. Erichsens ”Kejsarens förintelse: Tysklands bortglömda folkmord”: ”Ju mer hereroerna genom sina egna kroppar får uppleva konsekvenserna av upproret, desto mindre kommer de följande generationerna vara benägna till revolt. Visst, att så många infödda dör har en negativ ekonomisk inverkan, men hereroernas naturliga livskraft kommer snart att göra det möjligt för dem att återfå sin befolkningsmängd; de framtida generationerna, som möjligtvis kommer att vara något uppblandade med damarablod, kommer på så sätt redan med bröstmjölken insupa en underlägsenhet i förhållande till den vita rasen.”
Återigen visar Israel hur iskalla handlingar som dessa inte har förpassats till historieböckerna. För vad är en ödeläggelse där majoriteten av offren är kvinnor och barn, om inte ett försök att utplåna en framtida generation?
Vi har i snart två års tid sett hur Israel jämnat Gaza med marken, mördat nästan 60 000 människor, och skapat en hel generation av barn utan armar, ben eller föräldrar. Enligt vissa studier är dödstalet betydligt högre. Nu svälter Israel aktivt de som hittills överlevt och är i färd att förverkliga drömmarna om en fullständig etnisk rensning av palestinierna.
”Hur kunde det hända?” tänkte jag då. Idag borde det för evigt vara diskvalificerat som en genuin fråga.
