Ziad Rahbani – en legend i arabvärlden har tystnat
Artisten var som son till ikonen Fairuz en inofficiell kunglighet
När nyheten om Ziad Rahbanis död kom i lördags blev jag förvånad över hur rörd jag blev. Man vet inte alltid hur mycket någon präglat ens liv förrän de inte längre finns kvar.
Han blev 69 år gammal, och med honom tystnade en av den arabisktalande världens mest älskade musiker, kompositörer och dramatiker.
Kanske berörs jag extra för att han gav oss en av de vackraste kärlekssångerna på arabiska, ”Bala wala chi” från 1985. Konkurrensen är hård, men den här låten är något helt annat än de smöriga ballader som ofta dominerar arabisk pop: vacker i all sin enkelhet, lekfull och med jazzen som inramning.
Han sjunger: ”Älska mig utan något, vår kärlek behöver inte pengar, inte dina vänner – de roliga eller besvärliga. Låt oss sitta i skuggan, en plats som ingen äger.”
Som son till ikonen Fairuz och tonsättaren Assi Rahbani var han född in i en musikalisk dynasti. Men det var hans egna verk, och hans personlighet, om gjorde honom till en legend. Redan som tonåring skrev han pjäser som bröt tabun, blandade jazz med orientaliska toner och skapade ett nytt sound. När han började producera musik åt Fairuz fick hennes karriär nytt liv, hon blev friare och mer samtida.
Personen Ziad var humoristisk, talade utan filter och klädde sig enkelt i rutig skjorta över t-shirt. I låten ”Ana moush kafer” - ”Jag är ingen hedning” sjunger han att det är hungern och förnedringen som är det verkligt gudlösa. Och att de som ber på ”fredagar och söndagar” men exploaterar folket resten av veckan är hycklare.
Ändå hyllades han av alla under sin begravning – från Hizbollah till kristna falangister.
Många libaneser sörjer Ziad för att han var barn av sin tid, en symbol för den sekulära, fria vänsterintellektuella vågen och för att han förkroppsligade den smärtsamma period som formades av inbördeskriget – som i år markerar 50 år sedan det bröt ut.
Ziad var motståndare till sekterismen men valde aldrig bort politiken. Hans tydliga vänsterprägel genomsyrade hans verk.
Hans mor Fairuz, 90 år, har inte synts offentligt på länge. Men till sin sons begravning kom hon till kyrkan för att ta farväl. Hennes närvaro gjorde sorgen dubbelt påtaglig – det var inte bara Ziad som Libanon tog avsked av, utan också en påminnelse om den krympande tid vi har kvar med Fairuz.
Rahbani-familjen är som landets kulturella kungahus. Den 4 augusti, nu på måndag, har det gått fem år sedan explosionen i Beiruts hamn. När Frankrikes president Emmanuel Macron besökte Libanon kort efter katastrofen prioriterade han varken presidenten eller premiärministern – han åkte hem till Fairuz. Det blev en världsnyhet, en tydlig markering om vem som egentligen bär landets själ.
