Den här stockholmaren möttes av en varm famn
Det här är min bild av hur det var att flytta norrut
Hur är det att flytta söderifrån norrut? Släpps man in? Kan man få kompisar där alla redan känner varandra? Går det att bli en del av kulturlivet? Det är frågor som författaren Alva Dahl ställer i Svenska Dagbladet och hon menar att det inte går att etablera sig i norr.
Jag vill först säga att det är tråkigt att hon inte kände sig hemma i Luleå – den känslan går inte att argumentera emot. Men jag vill berätta om min egen resa, som sörlänning, kulturarbetare och nybliven norrlänning, för att ge en motbild.
Min nya hemort Kramfors är, för den som inte vet, mindre än Luleå. Kanske har det bidragit till att min upplevelse blev annorlunda. Jag hamnade i Kramfors på grund av kärleken. Min partner vägrade flytta söderut och vi var för gamla för distansförhållande.
Skillnaden mot Stockholm märkte jag redan första minuten jag kom dit. I Flemingsberg suckade grannarna över att jag ”ockuperade hissen” när jag flyttade ut från elfte våningen. I Kramfors flög min nya granne ut och började bära in lådor med mig. Sedan följde tips om huset, orten och vem man ska prata med om vad. Det blev en varm famn direkt, och den känslan har hängt kvar. Jag gick också med i närmsta Folkets hus-förening och fick nya bekanta där. När jag började jobba på bensinstationen växte kretsen automatiskt. I dag kan jag sällan gå på affären utan att det tar en halvtimme av småprat, “hur är det med dig?”.
Att komma in i kulturlivet var också lätt. Vår lokaltidning gör regelbundet reportage om nya och gamla kulturarbetare i Ångermanland och snappade snabbt upp att jag hade flyttat in. Det presenterades som något positivt och jag har aldrig känt mig ovälkommen eller fått mindre uppmärksamhet för att jag kommit utifrån.
Alva Dahl skriver: ”Min familj vet ingenting om hockey och vi äter inte djur. Då verkar ingen tycka att vi har något att prata om.” Jag kan inte heller något om hockey, men när grannen hojtar om hur det gick för MoDo räcker det att jag höjer tummen. Jag gläder mig mer åt att han är glad än åt att laget vann. På samma sätt gläder sig grannarna när jag ger ut en ny bok, trots att de sällan läser serier. Det handlar om ömsesidig nyfikenhet, inte om att vara likadan.
Att lyfta frågor som rör den egna regionen är inte konstigt, med tanke på den koloniala relation som finns mellan södra och norra landsändan
Jag menar inte att Alva Dahl ska ”ta seden dit hon kommer”, utan bara att man inte kan bli en del av ett sammanhang utan att visa intresse för människorna omkring sig. Den ömsesidigheten är nyckeln till att känna sig hemma, var man än bor. Och den växer långsamt, en kopp kaffe här, ett lånat verktyg där, en nick i affären som snart blir ett ”hej du” och till slut ett ”ska du med på grogg?”.
Dahl hävdar att norrlänningar mest bryr sig om gruvor, exploatering och minoriteter, men det stämmer inte med min erfarenhet. Visst pratar folk om sånt, men också om världspolitik. Att norrlänningar bara kan och får skapa konst och kultur om resursstöld stämmer inte heller, otaliga verk som berör alla möjliga ämnen har genom åren kommit från norr. Men att lyfta frågor som rör den egna regionen är inte konstigt, med tanke på den koloniala relation som finns mellan södra och norra landsändan. Här produceras allt värde åt hela landet och knappt smulor kommer tillbaka. Klart att det behöver behandlas i kulturen.
Trots att mina två första böcker handlar om företeelser som är sällsynta i norr så har de sålt bra här omkring. Det är inte omöjligt att skriva om annat än gruvor. Det är heller inte omöjligt att bli accepterad av en norrbottning. Lulebon och poeten David Väyrynen sa en gång, när någon på Littfest i Umeå gjorde sig lustig över att jag är stockholmare: ”Jo, men det som spelar roll är ju att han bor här nu.” Och författaren Grzegorz Flakierski (själv kulturarbetare uppflyttad till Kramfors) sa: ”Människan är som en blomma. Man kan rycka upp den och plantera den långt bort – den slår rot igen.”
Det har jag fått uppleva. Det går absolut att komma utifrån och ändå komma in.
Konstpodd: I själva verket
Café Bambino
