När jag blundar ser jag de anhörigas ansikten
Döden rycker fram men Uppsala är mycket mer än så
”Hur mår du?”
Kvalborg/Valborg. Jag kom ut från duschen till en telefon som ringde. En vän frågade hur jag mådde. Missade samtal sköt upp som notiser, jag bad min vän om att få återkomma. Ringde min fru som var ute med vår son. Deras trygga röster stillade omedelbart min oro. Bara ett kvarter bort hade polisen spärrat av hela området.
Jag och min vän gick till avspärrningarna. Polishelikopterns dån och drönarens surr dämpade fåglarnas kvitter. Tre personer hade dödats. ”Det är som att folk vallfärdar hit”, sa han efter några minuter. Det stämde. Men vissa kom som vi – för att försöka förstå och skänka en tanke åt de som drabbats. Andra kom i desperation: anhöriga som fruktade att deras barn låg kvar på marken, kippande efter sina sista andetag. Dödsskjutningar lämnar efter sig anhöriga på ett sätt som sällan nämns. I dag är det inte bara barnen som sörjer – utan barnen som sörjs.
Jag ser ungdomarna och tänker på hur det var att själv växa upp i Uppsala i början av 00-talet. Vi var barn av vår tid och refererade till varandra som Gottsundabarnen, Gränbybarnen, Nybygårdsbarnen, Stenhagenbarnen, Storvretabarnen, Sävjabarnen, Salabackebarnen, Årstabarnen och så vidare. Varje område hade sin sociolekt, sina rykten och berättelser, sina yngre och äldre. Vi var stolta och höll oss till våra orter men det fanns ändå alltid en rörelse mellan postkoderna. Alltid någon som agerade brobyggare mellan orterna, gemenskaperna, genom vänskap och släktskap. De kunde föra oss samman genom fester, romantik, osämjor och nedgrävda stridsyxor. Parallellt begick vissa brott men identifierade sig knappt som kriminella. Det handlade sällan om gäng eller nätverk – utan om vänskap. Bland oss fanns det alltid någon som hade fuffens för sig, men också en framtida lärare, läkare, ingenjör, markanläggare eller ekonom.
Dagens problem skiljer sig inte så mycket från gårdagens. Det handlade då som nu om missförstånd, kränkningar, ryktesspridningar, blåsningar eller triangeldraman. Men det eskalerade sällan, och väldigt sällan, till något grövre. Brobyggarna fanns där och kunde medla. Reson, proportionalitet och en viss anständighet präglade dialogerna. En av de stora skillnaderna i dag är själva konflikthanteringen. Trösklarna till att begå grova våldsdåd är lägre, samtidigt som droger, vapen och pengar flödar i större omfattning. Jag minns en tid då brottsaktiva äldre ofta avrådde snarare än uppmuntrade till brott. Förvisso fanns hetsen och våldet till hands. Och heder skulle upprättas, rättvisan skipas enligt egna koder. Men rädslan för att inte vara korrekt balanserade utfallen. Barmhärtighet – respekt för liv och för de anhöriga – vägde tyngre än i dag.
Jag skrev en gång att Uppsala är staden som producerar talanger och inte bara kriminalitet i olika genrer. Visst, vi har fostrat och huserat några av vår tids största och kändaste namn i Sveriges kriminalhistoria. Men vi har också artister, skådespelare, poeter, författare, akademiker, atleter, konstnärer, entreprenörer, politiker och så många fler hårt knegande. Vi brukade betrakta Uppsala som Stockholms lillebror – ville härma storstaden men visste också att när lillebror valde att gå sin egen väg kunde det leda till stora namn. Namn som Armand Duplantis, Elsie Johansson, Dag Hammarskjöld, Simon Superti, Veronica Maggio, Dani M, Alexander Abdallah, Labyrint, Alva Myrdal, Ingmar Bergman, Bror Hjorth, Gösta Knutsson, Johan Svedjedal, Ebba Busch och Magdalena Andersson. Till och med Fröding – och Vasa – är begravda här. Denna saliga blandning är Uppsala. Vi brukar säga: det ligger något i vattnet. Vissa lämnar staden för gott. Andra lämnar den – bara för att börja längta hem. Det är på ytan av en mellanstor stad som vi lärt oss att älska, hata, drömma, dikta, regissera, musicera, fantisera, solidarisera – leva och dö.
När man blundar för och normaliserar dödandet av barn – oavsett vems barn – håller själva människovärdet på att omförhandlas
Barn och unga i dag lovas morgondagen i utbyte mot att beröva någon annan solen. Den kriminella världen liknar gigekonomin: uppdragen annonseras digitalt, och den som är snabbast får jobbet. Medan vissa hotas och luras till att utföra våldsdåden, tar andra på sig dem som vore konsulter. Man frilansar: åtar sig uppdrag, utför dem och inkasserar. Men utbetalningen är inte alltid garanterad. Man bygger på rykte, samlar våldskapital och klättrar i status. I en hyperindividualiserad värld verkar det inte längre vara en fråga om lojalitet till enskilda gäng, nätverk – inte ens vänskaper. Grupptillhörigheten är flytande och flyktig. Det egna varumärket tycks ha blivit viktigare för utföraren. Och beställarna verkar inte heller bry sig, så länge jobbet blir gjort.
Även de har andra ovanför sig i hierarkin att visa sig dugliga för. Den hederskodex som tidigare förbjöd angrepp på barn, anhöriga och oskyldiga, har luckrats upp eller försvunnit helt. Detta är inte bara en polisiär och kriminalpolitisk fråga – det är en allmänmänsklig angelägenhet som berör oss alla. När man blundar för och normaliserar dödandet av barn – oavsett vems barn – håller själva människovärdet på att omförhandlas.
I år var Valborg sig lik men ändå inte, molnen tyngde och dugget landade mjukt på huden. En kuslig spänning låg i luften. Vissa vallfärdade fortfarande till brottsplatsen, andra in i stadskärnans myller. Journalister filmade och intervjuade. Uppsala hade blivit hela världens skådeplats. Några yngre grabbar kramades utanför frisersalongen där tre personer mördats. Precis runt hörnet hade polisen omringat en grupp ungdomar, tvingat dem ner på marken, sittande med ryggarna mot väggen. Jag såg ingen rädsla, ingen ilska, bara en uppgivenhet. Solen bländade emellanåt. De anhörigas ansiktsuttryck var som inpräntade bakom mina ögonlock när jag blundade. Fyrverkerier dånade någonstans i periferin. Var det beställarna som firade eller studenterna som hade ännu en brakfest?
Mitt i allt står vi kvar – där döden rycker fram medan livet pågår – med våra frågor, sorger och, förhoppningsvis, vår medmänsklighet.
