Parkourfilmen söker glädje och hopp i Gaza
En vardag under ockupation är också en vardag
När hela världens blickar riktas mot Ukraina, mot förolämpningar och utspel från Vita huset är det många andra platser som glöms bort. Men för all del: Trumps planer för Gaza har blivit både omdiskuterade och virala.
Palestina har länge varit en vit fläck, en plats och ett folk som världen vänder ryggen till. Symbol för en moralisk kollaps. Men ingen blir mätt och trygg av att vara en symbol.
När Tempo dokumentärfestival invigdes i måndags var det med Areeb Zuaiters film ”Yalla Parkour”, en film som söker både glädjen och framtidshoppet i Gaza.
Som en film i filmen, inspelad före det senaste kriget, och med långa tillbakablickar skildras en grupp unga män som utövar parkour i Gazas ruiner, runt dess kyrkogårdar, från de halvfärdiga husen.
Det låter inte så glatt men det är det. Regissören bor sedan 2010 i USA och får kontakt med parkourgruppen via Ahmed Matar, och det är hans dokumentationer av vänkretsen vi ser. Filmen saxar mellan dessa och Areeb Zuaiters minnen av en mamma som i sin tur vårdade sina minnen av Gaza. Av stranden och glädjen.
Dåtid och framtid flyter samman i ett evigt nu: liv satta på paus. Det är övertygande skildrat, parkourvolterna och dödsföraktet när stora risker tas blir en sorts utlopp för en gemensam känsla av hopplöshet. Samtidigt ett motstånd förstås, i det lilla. Och visst är det både mäktigt och hjärtslitande när ruinerna blir platser för lek. Som flygplatsen utanför Rafah, byggd i en tid av optimism, invigd 1998 och i bruk fram till 2001. Sedan bombad sönder och samman i olika omgångar och så småningom, ja, en plats för parkour.
Det som utmärker ”Yalla Parkour”, förutom den oväntat positiva känslan, är att här skildras palestinier av sig själva, som subjekt. Som i den nyligen Oscarvinnande ”No other land” (nu på SVT Play) är det dokumenterandet som är det viktiga. Att filma, och filma mer. Att nå ut med sin berättelse och få världen att lyssna.
I ”Eyes of Gaza”, som också visas på Tempo, följer vi tre journalister under kriget i Gaza: Abdulqader, Mahmoud och Mohammed. De tar sig runt, ofta till fots, i de krigshärjade städerna, i sina pressvästar och med sina telefoner. De söker bättre uppkoppling för att kunna skicka filer, träffar sårade barn, pratar med mammor om vad som finns att äta egentligen (kokt gräs).
Fler journalister har dödats i Gaza än i något annat krig sedan 1992, och Palestina är världens farligaste plats för journalister. De tre i filmen önskar sig någon annanstans, eller önskar att familjen är skyddad, men stannar kvar.
Det som stannar kvar hos mig efter dessa två Tempofilmer är viljan och modet att dokumentera, att visa världen. Det är barnen som ropar efter mamma. Gruset. Nödhjälpen och bomberna, som kommer från samma håll. Hur en vardag under ockupation också är en vardag.
