Att läsa Olivia Laing är ofta wow och aha

”Inpå bara kroppen” är bejakande och nyfiken kulturkritik

Brittiska essäisten Olivia Laing är aktuell med den svenska översättningen av ”Inpå bara kroppen”.

Det tar två och ett halvt år från det att jag säger att jag älskar honom tills dess att jag ställer frågan om när vi håller hand. Vi är på semester. I staden vid sundet, nära där jag växte upp. Klarblått och klarblått och djup grönska. Våra pengar har räckt. Under några dagar pyser stressnivåerna. Nackont och sömnstörningar lämnar kroppen och släpper fram fnitter och björnbär och behovet att inte sluta ta i varandra.

Vi håller varandra i handen. Går genom den öppna parken vid vattnet. Folk grillar och promenerar i kvällsljuset. Och som alltid blir jag rädd. Jag försöker att inte titta på dem vi möter. Jag försöker styra huvudet tillbaka till samtalet vi hade i bilen på vägen hit. Men jag blir distraherad och spänd, känner det i käkarna och på hur jag andas. Ute ur garderoben sedan snart två decennier blir jag ändå skrämd inför vad två killar som håller varandra i handen väcker för reaktioner i ett offentligt rum. Vi har blivit verbalt trakasserade en del gånger, tydligt på grund av vår bögighet, när vi gått såhär, och en gång har det varit fysiskt ackompanjerat av hårda knuffar.


Av någon anledning har vi aldrig pratat om det, vi två som har så lätt för det annars. Kanske har jag inte velat verka feg. Eller så har jag varit rädd för att han på något sätt ska känna sig skuldbelagd, indragen i min ängsliga skam- och oroshärva, när vi två, så att säga, blir en, via våra sammanslingrade fingrar.

Hon vill uppmana till både läkande och kamp.

Men nu frågar jag. I semesterlunken. Tänker han mycket på omgivningen när vi håller varandra i handen? Hans svar kommer omedelbart:

– Gud, ja, hela tiden! Varje steg är en liten prövning.

Vi pratar. Det är uppenbart att homofobin, och rädslan för den, är en del av vår historia, ett slags kroppsminne. En konstig smutskänsla som väcks till liv i såna här situationer. Men varför har vi inte kommit oss för att prata om anspänningen när vår relation manifesteras? Kanske är det regnbågsflaggornas fel. De är så många och lätta att vifta med. Det kan se ut som om frihet råder, att det är enkelt. Man kan känna sig dum som inte fattar det, bli förvirrad och stum, om ens upplevelse är en annan.


Det är lätt att börja tänka på sitt eget liv, och hur ens kropp hindrats och passerat obemärkt in i olika rum och sammanhang, när man läser den brittiska essäsisten och författaren Olivia Laings Inpå bara kroppen – en bok om frihet.

Laing börjar i sin egen uppväxt i en regnbågsfamilj under Thatcher-eran, och vilka spår av den tidens homofobi som ännu känns i den sårbara kroppen, och hur hon som ung kom i kontakt med alternativmedicin, då hon försökte få bukt med dessa diffusa spänningar. Och som en lika viktig utgångspunkt tar hon kroppen som gör motstånd, som bokstavligen ställer sig i vägen, via sin tid som radikal miljöaktivist. Hon vill uppmana till både läkande och kamp.


Laing är framför allt berömd, också för svenska läsare, för den bitterljuva essäsamlingen Den ensamma staden. Stilen känns igen i nya boken. Hon väver precist och lätt samman egna memoarfragment med konstverk, konstnärsbiografer och olika sociala rörelsers historia. Politiserar alltid, och är samtidigt känslig för estetiska nyanser. Hon bygger stora, förgrenande världar runt verken och människorna hon tar sig an. De överlappar och fördjupar bokens teman. Hon är expansiv, inte komparativ. Och gör med självklarhet plats både för medborgarrättskämpen Bayard Rustins radikala pacifism, konstnären Agnes Martins eremitliv, Susan Sontags sjukhusräkningar och olika feministiska läsningar av markis de Sade.

I den ytterst välskrivna härvan finns emellertid en röd tråd, en intellektuell lots eller prövosten: Psykoanalytikern, författaren och den för kvacksalveri dömde Wilhelm Reich (1897–1957).


I den mån Reich är ihågkommen är han det främst för sitt urspårade slut. Samt för att ha inspirerat Kate Bush till låten Cloudbusting. Han dog ensam och sjuk i en fängelsecell i USA. Gripen bland annat för att ha fortsatt sälja sina ”orgonlådor”. Utedasstora hytter där han föreställde sig att människan skulle botas från sjukdomar genom ett automatiserat frigörelsearbete. Det handlade om att tämja ”orgon”, den av Reich upptäckta universella, sexuella energi som gör allt liv levande. Utifrån Laings beskrivning låter Reichs ”orgon” lite som en konkretiserad form av det freudianska libido.

Laing är en skicklig bricoleur – hon sätter samman existerande tankegods för att skapa nya helheter.

Några decennier tidigare hade han också varit Sigmund Freuds lärjunge i Wien. Tidig med att sammanföra psykoanalysens idéer med marxismens. Många av Reichs patienter kom från arbetarklassen och han såg hur deras psykiska lidande inte främst berodde på upplevelser i barndomen, utan på fattigdom och dåliga bostäder. Reich tog djupt intryck av både Freud och Marx. Han tyckte att de båda tänkarna behövde lära av varandra.


Senare börjar hans övertro till sexuell frigörelse att ta fart. Han förstod den framväxande fascismen som ett utslag av bortträngd, fri sexualitet. Så förstod han även sexuella övergrepp och homosexualitet – som utslag för något oförlöst.

När han vid det nazistiska maktövertagandet vägrade erkänna psykoanalysen som politiskt neutral, uteslöts han ur de freudianska kretsarna. Ett avvisande som lär ha krossat honom.

Psykoanalytikern och för kvacksalveri dömde Wilhelm Reich löper som en röd tråd genom Olivia Laings ”Inpå bara kroppen”.

Laing använder Reichs liv och verk som en luddig förbindelselänk mellan sina nedslag i 1900-talet. Tålmodigt låter hon sig inspireras både av hans skärpa, hans snömos och hans händelserika liv. Det är en bejakande och nyfiken kulturkritik. Enormt lärorik och tillgänglig. Laing är en skicklig bricoleur – hon sätter samman existerande tankegods för att skapa nya helheter. Och hennes iakttagelser och känsla för detaljer är många gånger wow och aha. Exempelvis har jag aldrig tidigare tänkt på hur Ku Klux Klans vita huvor saknar munnar, det vill säga saknar begär. Till skillnad från fiendekroppens primitiva, lystna, otyglade vara.


Ja, ”Inpå bara kroppen” (en blekare titel än originalets dubbeltydiga Everybody) är en bok som är rik på glimrande enskildheter, men där helheten har något undflyende över sig. Jag tänker på Den ensamma staden, hur den hade den myllrande metropolen som koncept, och som läsupplevelse kunde förlita sig så mycket på atmosfär, stämning och litterär känsla som ram för Laings tolkningar av konst och konstnärsliv. Någon sådan skön känsla är svårare att hitta till i en bok med så stora anspråk som att undersöka kroppens politik.

Att Laing avslutningsvis kommer ut som pessimist gör att jag får förtroende för henne – vi är körda så länge kapitalismen exploaterar planeten, hon försöker inte skönmåla – men det finns något lite för lätt i den hastigt kringflyttande stilen. Jag hade önskat att hon gått ännu längre i det odogmatiska, infallsrika, och vistats djupare i det ambivalenta.


Nina Simone citeras i slutet av boken, som en final. Hon säger att frihet betyder att inte vara rädd. Boken låter oss förstå exakt vad hon drömmer om, vad hon kräver: Denna stjärna erfar rasförtrycket mitt i den amerikanska drömmen. Det är ett ohyggligt våld, och också konkret, historiskt specifikt.

Nina Simone, 1993.

Men upphöjt till en generell berättelse om frihet och rädsla är Simones ord inte fullständiga. För att vara någon som förflyttar sig så lätt i tanken har Laing en ganska statisk och utopisk bild av frigörelse och frihet.

… rädsla i sig är ett villkor för att finnas till.

I en bok där människorna och deras känslor är så tätt sammanvävda med de politiska strukturerna kunde gott outcastens triumf fått större plats. Att i skuggan av våld och exkludering forma egna livsvärldar, öar av något som kan kallas frihet. Rörelsen är inte enbart en kamp mot förtryckarna, utan också sin egen komplexa sfär. Laing älskar sina geniala och tragiska ikoner. Kopplar samman dem genom sina tankar, men är svepande när det gäller de sociala universum de ingick i.


Och rädslan. Jag tycker att Laing ger den lite för dåligt rykte. Eller ett alltför ensidigt. Rädsla kan vara ett utslag för strukturella orättvisor. Det är också att vara människa. Jag vill gärna slippa vara rädd när jag håller min kille i handen. Men rädsla i sig är ett villkor för att finnas till. Den tänkbara sammanblandningen som kan uppstå därur är en svårighet i sig. När ska vi protestera och när ska vi förstå att det är vår egen existentiella, ofrånkomliga avgrund som skälver till? Det är inte det enklaste att avgöra. Och en så brett förgrenande bok hade kunnat kosta på sig att vistas i det mer svårtolkade, i det motstridigt smärtsamma, liksom i begären efter, och möjligheterna i att vara, kroppen som skiljer ut sig.

Läs Laing. Kom ihåg att förändringar är möjliga. Men att vi aldrig kommer slippa vara rädda. Inte ens om vi stänger in oss i en låda.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.