Svenska arvstvister
Torsten Kälvemark om kulturarvspropositionen – och kampen mot räknenissarna
Kanske vet man inte riktigt vad ett kulturarv är förrän man ser det hotat.
För snart tio år sedan var jag med om att utvärdera det arbete som organisationen Kulturarv utan gränser gjort i före detta Jugoslavien. Jag reste runt i Kosovo och Bosnien-Herzegovina och såg spåren av en kulturell krigföring. Moskéer hade raserats av serber, medeltida kyrkor var sprängda av kosovoalbaner. Ortnamn på fel språk var övermålade på vägskyltarna.
Nationalmuseet i Sarajevo var restaurerat med svenskt bistånd men vilket var det bosniska kulturarv som skulle dokumenteras där? Den nyupprättade nationens etniska grupper hade svårt att komma överens och anslagen uteblev. Mellan 2012 och 2015 var museet faktiskt stängt. Det blev, som någon uttryckte det, offer för ett fortsatt men tyst inbördeskrig.
Kulturarvet är inte politiskt neutralt. Den insikten har stärkts när nu allt fler ordar om vad som egentligen är svenskt. En av förtjänsterna med den kulturarvsproposition som regeringen just lämnat till lagrådet är det inledande och utförliga resonemanget kring frågorna.
Det är en balanserad och rent av välskriven text, som också erinrar om vad en tidigare klok kulturminister – Bengt Göransson – konstaterat: Kulturarvet kan ses som det enda arv som vi inte kan ärva utan i stället ständigt måste förvärva. Visst kan resonemangen ibland hamna i abstraktioner och inte alla riksdagsmän förstår kanske vad som menas med ”essentialistisk representation” innan de ska votera.
Lovvärd är textens betoning av att det kulturarv som institutioner satts att vårda ska vara reellt och inte bara formellt tillgängligt. Regeringen vill skynda på digitaliseringen men säger att den nya tekniken också ska vara lätt att använda. Det publika tilltalet är viktigt. Riksarkivets betalväggar borde i den andan rivas för dem som vill söka sina historiska rötter.
Propositionen rymmer allt från en ny arkivpolitik till frågor om kyrkobyggnadernas underhåll. Här finns också en utförlig historisk bakgrund till kulturarvsfrågorna.
Hade texten skrivits för något halvsekel sedan hade vi i den historiken säkert fått en hänvisning till den ofta upprepade axeln Jerusalem-Aten-Rom. Den letar man nu förgäves efter. I stället är det en oklart definierad världskultur som dominerar perspektivet.
Den gamla geografiska axeln är ändå inte oväsentlig. Det är ju därför som vårt intellektuella arv också handlar om bibeltexter och antika artefakter. Det är också därför som vi har de tre medelhavsinstitut som fick en sådan massiv uppbackning inför nedläggningshotet häromåret. Och det är därför som vi med all historisk rätt har Medelhavsmuseet.
Just denna kulturhärd är för övrigt ett bra testfall när man vill pröva några av propositionens huvudlinjer. Blott barbariet var en gång fosterländskt och tänker man längre än näsan räcker så speglar Medelhavsmuseet i själva verket det svenska kulturarvet i lika hög grad som Skansen eller Nordiska museet. Antiken ekar i vår nationallitteratur från Bellman och Tegnér till Gullberg och Ekelöf. Antik filosofi och romersk rätt är inga obsoleta företeelser. Medelhavsvärlden är det geografiska område där många invandrare har sina rötter.
Dessutom har just Medelhavsmuseet precis ett sådant läge som många kulturarvsinstitutioner bara kan drömma om. Det finns lättillgängligt på promenad-avstånd från Stockholms central och lockar därmed till spontanbesök. Det bygger dessutom på långvariga svenska forskningsinsatser, ofta med stor internationell ryktbarhet.
När man väl konstaterat detta lyser också en rad varningslampor i förhållande till propositionstexten. Alice Bah Kuhnkes strävan efter armlängds avstånd mellan politik och museer är förstås bra så länge som institutionerna styrs med klokhet. Att politiker inte ska påverka innehåll och gestaltning är självklart.
Men när det sägs (sid 127) att regeringen inte tar ställning till i vilka lokaler verksamheten vid Statens museer för världskultur ska bedrivas och att det ligger inom myndighetens ansvar att besluta om lokalisering drar sig politikerna undan ett nationellt ansvar.
Om nu inte kulturministern vill sätta ner foten mot de bisarra fusionstankar som stått i centrum för höstens debatt får väl riksdagen senare göra det.
I så fall finns allt stöd från bland annat de 25 tunga forskare som i Svenska Dagbladet (5 okt) frågade om vi verkligen behöver två uttunnade världskulturmuseer här i landet.
När propositionen lovvärt betonar forskningens helt nödvändiga grund för museerna så ser verkligheten tyvärr precis ut som de nämnda debattörerna konstaterade: ”Att ekonomer nu står högre i rang än erfarna intendenter och beprövade områdesforskare säger en del om Sveriges prioritering av kulturarvet år 2016.”
Mycket är lovvärt i propositionsförslaget men mycket förblir olöst. Det grundproblem som statens orimliga marknadshyror utgör får till exempel ingen lösning. Staten ger och staten tar. Kvar står utarmade institutioner.
Kulturdepartementet har fortfarande många kamper att utkämpa mot finansens räknenissar.
