Eleanor - en kvinna långt före sin tid
Caroline Hainer om presidentfrun med flickvän
”Gör vad ditt hjärta säger är rätt – du kommer att kritiseras i vilket fall som helst.” – Eleanor Roosevelt.
Eleanor Roosevelt hade varit gift med Franklin i fjorton år när hon upptäckte att hennes man var kär i sin sekreterare. Amerikas första dam blev förkrossad men i efterhand blev det händelsen som förlöste henne. Hon gav sig själv friheten att göra detsamma – bli kär i någon annan.
Eleanor Roosevelt var en stark förkämpe för mänskliga rättigheter i alla möjliga former, särskilt i fråga om fattigdom i USA och kvinnors och svartas situation i landet. Hon var starkt engagerad mot rasism och sexism och förde tidigt talan i kampanjen för kvinnlig rösträtt. Hon är den enda presidentfrun, förutom Hillary Clinton, som haft en egen politisk karriär bortom makens presidentskap.
Hon levde också i en lesbisk relation med reportern Lorena ”Hick” Hickok, något som börjar accepteras först nu, 56 år efter hennes död. Parets kärlek varade i över trettio år. ”Åh! Jag vill lägga armarna om dig, jag värker efter att få hålla om dig”, skrev den vanligtvis strama och respektingivande Eleanor Roosevelt i ett brev 1933.
Men varken familjen eller USA var bekväma med detta och valde i stället förnekelsen. I tidigare biografier över Eleanor Roosevelt har hennes sexualitet tonats ned eller ignorerats helt. Roosevelts barn har alltid hävdat att deras mor var en vanlig, hederlig heterosexuell. Sonen John trodde visserligen att mamman hade en affär men med sin manliga livvakt Earl Miller.
Det finns många exempel på historiska personer vars troliga bi- eller homosexualitet dämpats eller raderats helt. Som Abraham Lincoln, Katharine Hepburn, Malcolm X, Frida Kahlo och Virginia Woolf. De har fått gå till historien på andra meriter. Vad har deras sexualitet med saken att göra, kan man fråga sig. Varför är det så viktigt att inkludera, är det inte en privatsak?
För all del, men vår sexualitet säger också någonting om oss som personer. Att ignorera andra läggningar än den heterosexuella får oss att se historien genom en och samma smala, heteronormativa lins. Det gör också att bilderna av dessa historiska personer inte är helt sanna, vi kapar helt enkelt bort en del av deras personligheter och erfarenheter som vi inte gillar. Det är till exempel först nu världen börjat acceptera att en lesbisk kvinna varit USA:s första dam.
De senaste två åren har de första litterära redogörelserna för hennes kärleksrelation kommit ut i USA. Susan Quinns The love affair that shaped a First lady (2016) och Amy Blooms White House, som för övrigt också ska bli tv-serie.
Båda böckerna är fiktiva, men baserar sig på verkligheten, i synnerhet de över 3000 brev som skickades mellan Eleanor och Hick under deras tid som älskande. Att klä deras kärlekshistoria i halvt fiktiva kläder verkar vara det första steget till acceptans. Fiktionen ger viss marginal för fri tolkning, viss marginal för förnekelse och hänvisning till författarens fantasier.
Eleanor Roosevelt och Lorena Hickok träffades 1932 då ”Hick” var utsänd av
nyhetsbyrån AP för att bevaka maken Franklin D. Roosevelts presidentkampanj. Hon fick uppdraget att porträttera presidentfrun Eleanor, som var som en viktig person i kampanjen. Eleanor hade ett starkt socialt medvetande och politiskt patos redan innan hon blev Franklins fru.
Under makens tid som New Yorks guvernör grundlade hon också sin egen politiska plattform som inte på något sätt var romantiskt färgad. Hon såg orättvisor och ville göra någonting åt dem. Ändå avskydde hon tanken på att flytta till det politiska högsätet Washington, en stad som tidigare ätit upp vänner och bekantas optimistiska, politiska ambitioner.
Eleanor själv sade: ”Nu kommer jag inte att ha någon identitet. Nu kommer jag bara att vara presidentens fru.”
1933 hade Eleanor och Hick redan inlett en kärleksrelation. ”Jag bryr mig inte om vad de säger”, skrev Eleanor till sin nyfunna kärlek samma år.
I tretton års tid bodde Hick i Vita huset, i ett rum bredvid Eleanor, med en dörr mellan deras rum. Presidenten fick finna sig i det hela, han hade själv affärer vid sidan om äktenskapet. Dessutom hade Eleanor gett honom sex barn så hennes plikt som äkta maka var uppfylld med råge. ”Sex är en äktenskaplig börda man genomlever”, bekände hon för dottern Anna.
Eleanor och Hick var väldigt olika. Eleanor kom från en starkt förankrad politisk familj och hade vuxit upp i societeten. Hon visste hur man förde sig och hur man pratade med eliten. Franklin, hennes make, var en avlägsen kusin. Hick, däremot, kom från en fattig landsort i South Dakota. Hon rymde från sin misshandlande familj som tvingade henne att jobba som piga vid 13 års ålder. Hon blev så småningom en respekterad reporter som drack bourbon, kedjerökte och svor.
Hick beundrade Eleanors sofistikerade sätt, men lockade också fram ett mod hos henne som Eleanor inte vågat använda sig av tidigare eftersom konventionerna sa att en kvinna skulle vara elegant och diskret. Eleanor blev engagerad i frågor som ansågs kontroversiella, men fann en röst att föra fram dem med, kanske med hjälp av Hick, och blev ordförande i FN:s kommission för mänskliga rättigheter.
Paradoxalt nog blev Eleanors påverkan på Hick den motsatta: hon drog sig undan från sitt jobb som reporter. Som politisk sådan var hon alldeles för involverad i allt som pågick i Vita huset. Hon kunde inte längre vara objektiv.
Vissa har fortsatt hävda att Eleanor Roosevelt absolut var heterosexuell. Det kan så vara, vi kan inte med säkerhet veta. Men det finns skäl att tillskriva henne en plats i den homosexuella historien oavsett. Under hennes livstid var homosexualitet inte bara stigmatiserat och ibland förenat med livsfara. Det var på sina håll dessutom förbjudet enligt lag. Det verkade Eleanor Roosevelt skita i. I två års tid bodde hon tillsammans med två öppet lesbiska väninnor, Marion Dickerman och Nancy Cook, i familjen Roosevelts hus norr om New York. Hon flyttade sedan till Manhattan och bodde i Greenwich Village med ytterligare ett lesbiskt par, Esther Lape och Elizabeth Read. Eleanor Roosevelt tog dem med sig överallt – till prominenta baler, möten och politiska cocktailpartyn. De följde med henne och hälsade på engelska kungaparet.
Oavsett om detta var en medveten strategi för att synliggöra homosexuella eller inte bevisar det i alla fall att Eleanor var före sin tid. Hon frångick alla konventioner och sociala regler. Hon var sin egen. Det, om någonting, är väl vad Pride går ut på. Så låt oss minnas henne för allt hon var och gjorde. I dag och alla andra dagar.
