Stryp handeln med Belarus

Svenska PEN: Nu måste alla ekonomiska och diplomatiska medel prövas mot Lukasjenkos regim

Svetlana Aleksijevitj tog emot journalister i sitt hem den 9 september, som en säkerhetsåtgärd efter att okända män ringt henne och knackat på. Senare kom utländska diplomater, bland annat från Sverige, hem till henne av samma skäl.

”Nu igen, någon okänd ringer på min dörrklocka”.

Så avslutade nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj ett öppet brev, författat timmarna innan maskerade män knackade på hennes dörr.

Insatsen mot Aleksijevitj är en i raden av åtgärder som en allt mer desperat regim använder för att tysta de protester som pågått sedan presidentvalet den 9 augusti. 

I tisdags greps Hanna Komar, sekreterare i PEN Belarus och ytterligare två från PEN:s ledning. Dagarna före hade alla medlemmar i det så kallade samordningsrådet, utom just Svetlana Aleksijevitj, gripits eller landsförvisats.

Signalen är tydlig. President Lukasjenko tänker inte släppa ifrån sig makten. Repressionen har ökat i samma takt som protesterna. Våldet ska tysta oppositionen. 

Man skulle förstås önska att detta var regimens dödsryckningar. Att vi om något år skulle kunna säga: protesterna fungerade trots allt! Tyvärr verkar det inte så troligt.

För 25 år sedan kallades Belarus för Europas sista diktatur. I hela regionen hade länderna kastat av sig det kommunistiska oket och sakta börjat demokratiseras. 

Tanken var att Belarus nog bli tvunget att utvecklas i samma riktning. Men tyvärr verkar det system Lukasjenko riggade på 1990-talet snarare ha varit det första exemplet på en ny sorts auktoritärt system. I Belarus har oppositionella partier varit tillåtna, men valsystemet och propagandan riggad så de aldrig kunnat få något inflytande. Det har funnits oberoende medier, men de har hållits i strama tyglar.

Den första fråga som måste ställas är hur långt regimen är beredd att gå. Finns det ens en bortre gräns för våldet?

Sedan dess har en rad länder lämnat vägen mot demokrati och etablerat liknande semi-diktaturer. Och ju längre tiden går desto mer obekymrade verkar de vara att upprätthålla ens den minsta fasad av öppenhet.

Men i Belarus har motståndet inte minskat. Missnöjet har tvärtom ökat.

Så den första fråga som måste ställas är hur långt regimen är beredd att gå. Finns det ens en bortre gräns för våldet?

När maskerade män knackade på Aleksijevitjs dörr rusade diplomater från den svenska och flera andra ambassader dit som sköldar. För att hindra ett gripande. Snabbt och resolut agerat. Men långsiktigt förstås inte hållbart.

När tidigare protester slagits ned har reaktionerna mest handlat om verbala protester från EU och Sverige, och efter några månader har det mesta återgått till det normala. Så den andra fråga som måste ställas är: vad kan omvärlden göra den här gången? Vilka åtgärder fungerar på längre sikt?

Sanktionerna måste skärpas ytterligare, och inte släppas så länge regimen sitter kvar

Med tanke på det kraftigt skärpta förtrycket måste alla diplomatiska och ekonomiska medel prövas. EU har infört nya sanktioner mot personer som är ansvariga för våldet mot proteströrelsen. Sanktionerna måste skärpas ytterligare, och inte släppas så länge regimen sitter kvar. Handeln med Belarus måste strypas. 

I en uppmaning till de intellektuella i Ryssland, landet som på flera sätt sitter på nyckeln till Belarus framtid, ger Svetlana Aleksijevitj en annan del av svaret: ”Varför är ni tysta? Vi hör bara enstaka röster till stöd. Varför så tysta när ni ser ett litet, stolt folk bli nedtrampat?” 

Den uppmaningen kunde gälla oss alla. Vi får inte vara tysta, inte låta det auktoritära systemet, i Belarus eller någon annanstans, bli så normaliserat att vi glömmer bort vad det egentligen är. 

Och vad det trampar på.

Jesper Bengtsson är ordförande för Svenska PEN.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.