Budskapet är att vi ska åtrå tonåringar
Ungdom är en vara vi sexualiserar för att sälja
På sociala medier har tusen personer haft åsikter om en artists sexuella relation med en minderårig flicka. På webben kallas han peddo och horunge.
I samband med stormen skildrar journalisten Annah Björk en musikalisk tradition av förbrytelser: ”Rock bygger på trummor, bas, gitarr, sång, sexuella övergrepp och maktmissbruk.”
Det är sant. Men beskrivningen är otillräcklig. Alla simmar i en marknadsdriven göl, omslutna av ungdom; av de tajta kroppsöppningarnas ekonomiska värde. Där löser börsnoterade bolag upp din sexualitet, dina preferenser, i vilken skit som helst, bara det skapar avkastning. Musikbranschen är mest kaposis sarkom – ett tecken på allvarlig samhällsinfektion.
Artisten och flickan ska ha träffats i -december 2017. Han verkar alltså inte ha lyssnat vidare uppmärksamt på den revolt som då pågick. Att som Annah Björk dra slutsatsen att det finns ett före och efter metoo låter mer som förhoppning än realitet.
Unga flickors röster och invändningar har inte främst dränkts av grabbar på trummor. De har sänkts av kapitalismens ändlösa uppfinningsrikedom när det kommer till att konstruera begär. Av en marknad som vet att ungdom är något ouppnåeligt – en perfekt vara – och av en gemenskap där ytliga justeringar går före omvälvande förvandlingar.
Så länge vi accepterar avtalets grundvillkor accepterar vi också dess konsekvenser: från fattigdom och miljöförstöring till en absurd syn på kroppar och sex, ett evigt missfall av känslor och funktionella mänskliga relationer.
Den som söker omvandling behöver nu sikta på tolvtaggaren, snarare än mot nästa dårpippi. Sådana döljer snarare maktens revir. Just nu ritar vi upp en falsk karta, där perverterad ungdomslusta och förgripelser förknippas med enskilda lösören, med tossiga konstnärer och gränslösa mediemän.
Och visst: Elvis träffade Priscilla när hon gick i nian. Hon belönades med porslinständer och brylkräm, tills hela Priscilla Ann Wagner försvann. Listan pågår ad infinitum: Woody Allen. Jimmy Page. David Bowie. Luc Besson. Joaquin Phoenix. Bill Wyman. Paul Walker.
Det är soft att rabbla namn i stället för att glo in i spegeln. Men det vore lämpligt om någon slängde ett getöga på sina egna preferenser och funderade på varifrån de egentligen kommer.
Jag är jämngammal med barely legal-porrens kommersiella genombrott. Kläderna jag gifte mig i presenterades en gång av modebranschens minderåriga modeller. Även jag bör fråga hur lust och längtan skapas. Många har följt artisten till stupet, för att sedan garva åt puckot som klev över. Det finns lämpligare ord än hyckleri, men jag saknar dem inte.
Vi lever i en tid som verkar ha gett upp hoppet. Tydligen är vi nöjda med dagens ordning – den bjuder i varje fall på porr och pengar. Men en kultur som sexualiserar barn och samtidigt föraktar den som blir kåt på en tonåring är en skämd kultur.
Det är bra att tvingas ta ansvar för sina handlingar men förändring kräver också visioner som sträcker sig något längre än till sossarnas förslag om att alla lärare ska utbildas i sexualkunskap. Ett upprop kan ruska medier och privata saldon, men det skakar däremot inte världsekonomins fundamenta.
Större filosofer än jag har konstaterat att människor inte är några unika snöflingor. Ändå låtsas vi.
Redan för tjugo år sedan gjorde komikern Chris Morris narr av förmågan att skylla ifrån oss – försöken att täcka över ett totalt samhällsmisslyckande – i den brittiska tv-serien Brass eye. I avsnittet ”Paedogeddon!” klär en pederast ut sig till skola. En annan skickas upp i rymden, dessvärre tillsammans med en kvarbliven pojke.
Morris gestaltade ett samhälle som försöker dressera moralen, trots att moralen har sprungit bort. Med precis komik förintades den name and shame-kampanj som tidningen News of the World initierat, en kampanj som orsakade att en barnmorska fick ordet PEDDO målat över sitt hem.
Recensionerna var väntade: ”Sjukt!” klagade familjeministern. ”Bestört!” var inrikesministern. Över 3 000 klagomål kom in till BBC. Morris hade lyft blicken och blev till spott. När komikern Jonatan Unge nyligen skämtade om nätverket Porrfri barndoms propaganda utlöstes indignationsreflexen ånyo. Att garva är farligt – det exponerar oss som löjliga och förljugna.
Den som ställer krav på en annan värld avpolletteras som flummis. Till och med från vänster – som när Kajsa Ekis Ekman torpederade Athena Farrokhzads drömmar om ett klasslöst och jämställt samhälle med den samtidskalibrerade frasen ”hippiefloskler”. Formuleringen gjorde mig ledsen, eftersom den skvallrar om att även de mest radikala är på väg att ge upp.
Men världsordningen kommer aldrig att belöna anpasslingar med värdighet. Under överskådlig tid kommer din frestelse fortsätta vara liktydig med börsbolagens behov. Ingen är vacker, men alla leker snygga. Ett billigt piller som bedövar insikten om att vi fångats i en fälla.
