Jag lämnar ”Succession” med äckel och saknad

Det var ingen Shakespeare för vår tid – men visade oss en mörk och delvis rättvis spegelbild

Hej då Shiv (Sarah Snook), Kendall (Jeremy Strong) och Roman (Kieran Culkin) Roy– nu har sista avsnittet av ”Succession” visats.

Artikeln innehåller spoilers från sista avsnittet.

 

Det var Shivs kläder som gjorde att jag började titta på ”Succession”. Hennes byxor, närmare bestämt. Den höga midjan, pressvecken, den feminint maskulina silhuetten. Det var så dyrt, så välskräddat, så oerhört snyggt. Maktbrallan fyllde mig med habegär.

Så funkar kapitalismen, denna gång presenterad av HBO. Vi vill ha det den skapar, även om det är byggt på lik.

”Succession” är slut, efter fyra säsonger. Det visade sig, som vi väl på något sätt vetat hela tiden, att syskonen Kendall, Shiv och Roman Roy var för trasiga, för små, för fucked up, för lätta att förnedra och samtidigt för privilegierade för att ta hem spelet. Vinnaren blev i stället Tom, den rövslickande, hårt arbetande uppkomlingen som aldrig tog sin position för given.

Det bästa med ”Succession” är, självklart, manuset. Det är snabbt, späckat med samtida referenser, smart och kul, alltid balanserande på gränsen mellan iskyla och ett förlösande garv. Om ”Succession” definierade Trump-eran så är det för att serien ligger nära hans språk, hans självklara förnedring av andra och av sig själv. Serien gjorde världen liten, på samma sätt som Trump. Samtidigt så är det den där cyniska kylan som ibland har gjort att jag har behövt ta en paus.

 

Det fanns en tid när tv-serien sades vara den nya romanen. Som skulle kunna skildra både människan och maktens strukturer som en gång Balzac, Elliot eller Dickens. Men nu känns det som om det bara blev ”The Wire” och kanske ”Sopranos” som uppfyllde det löftet. I stället lever vi i en tid där strömningsplattformarna ger oss en optimerad flod av skit.

Kanske är det för att vi är så svältfödda på kvalitet som recensenter har gått loss på Shakespeare-referenser när de analyserat ”Succession” (till den grad att tidskriften New Yorker gjorde narr av greppet). Seriens manusförfattare har oblygt försökt bidra till hypen – i sista avsnittet finns till och med en explicit Macbeth-referens. Men detta var trots allt aldrig Shakespeare för vår tid.

”Succession” kommer inte att radikalisera någon eller något, snarare tvärtom

I stället är ”Succession” något mycket mindre, och kanske mer i linje med vad vi förtjänar. I första hand är serien klaustrofobisk porr om superrika, i samma genre som den överhypade ”White Lotus” eller Ruben Östlunds ”Triangle of Sadness”. Genom att få oss att äcklas av en grupp psykopater utger sig serien för att vara politisk, samhällskritisk. Men ofta landar den i stället i en pose som snarare liknar Twitter, denna plattform för elaka skämt och självrättfärdighet där samtalet aldrig leder någon vart. ”Succession” kommer inte att radikalisera någon, snarare tvärtom. I stället får den oss att känna oss bättre än vad vi är, genom att ge oss tillåtelse att äcklas av andra.

 

”Succession” skildrar tomhet bra, men är sämre på att visa hur världen hänger ihop. Familjen Roy befinner sig i en isolerad miljö, i styrelserum, skottsäkra bilar, penthouse och lyxjakter. Som tittare förstår man sällan vad deras handlingar får för effekter, eftersom människorna som offras nästan aldrig får synas. Jag utgår från att detta är en av seriens poänger men det blir i slutänden också det som gör att den aldrig blir verkligt betydelsefull.

I sista säsongen kollapsar illusionen delvis, när familjens beslut av stötta den högerextreme presidentkandidaten Jeryd Mencken får konsekvenser. Men till och med nu blir människorna utanför bubblan skuggfigurer. I Bong Joon-hos mästerliga film ”Parasite” konfronteras till slut de superrika med sina offer. I ”Succession” kommer Roy-syskonen undan, visserligen ledsna och vingklippta, men lika omedvetna som vid seriens början om vilka de är. Det är amerikanskt, och kanske realistiskt. Men inte förlösande.

Det som driver seriens patriark Logan Roy är inte pengar eller längtan efter bekräftelse, eller något som en annan människa kan ge. Det är tillväxt, expansion, mer och mer och mer av det han redan har. Jag ser honom som Fenrisulven, han som vill sluka solen och hela världen. Det finns bara en sak i Logans huvud, och för detta är han beredd att offra vad som helst, till och med sina egna barn. På hans begravning säger hans son Kendall att Logan skapat liv, drivit upp det ur intet med sin blotta viljestyrka. Kanske, för länge sedan. Men när serien utspelar sig är både kapitalismen och Logan Roy i en fas när inget längre handlar om att skapa något nytt utan bara om att äta eller ätas.

Nuet och framtiden tillhör psykopater modellerade efter Elon Musk, snarare än Rupert Murdoch och Logan Roy

Vänstertidningen Jacobin har hyllat Succession bland annat för att den visar hur lite av företags börskurser som beskriver faktiskt värdeskapande, och hur mycket som handlar om uppköp och maktkoncentration. Serien beskriver en parasitär kapitalism, losskopplad från idén om att företagande ska kunna bidra med något av verkligt värde. Det är synd att denna kritik aldrig utvecklas, och till slut tappas bort helt bakom palatsintrigerna.

I ”Succession” slutar det med att tech-killen Lukas Mattsson, i serien spelad av Alexander Skarsgård, får ta över medieimperiet. I HBO:s egen podd om serien hör jag techjournalisten Kara Swisher intervjua Twitters förre vd Dick Costolo om huruvida den totala dåren Mattsson är en trovärdig karaktär. Kanske, enas de om, är det där med att skicka sitt eget blod till medarbetare lite väl, men annars jo, så här funkar universums nya härskare.

”Jag står andligen och känslomässigt och etiskt och moraliskt bakom den som till slut vinner”, sade en gång världens då mäktigaste person, Fox-ägaren och mediemogulen Ruport Murdoch som förklaring till varför han stöttade Labour-politikern Tony Blair. Citatet dyker upp redan i första säsongen av ”Succession”, uttalat av hedgefond-investeraren Stewy, en av seriens bästa karaktärer. Det ser ut som en tanke att Murdochs Fox News, förebilden för seriens tv-nätverk ATN, under våren gått igenom rättsprocesser som visat världen hur mycket de tappat i makt och inflytande de senaste tio åren. Nuet och framtiden tillhör psykopater modellerade efter Elon Musk, snarare än Rupert Murdoch och Logan Roy.

Jag lämnar ”Succession” med en känsla av både äckel och saknad. Nej, detta var aldrig ”Kung Lear”. Men kanske var serien en mörk och delvis rättvis spegel av vår tid. Inklusive de osynliga offren, bristen på motstånd och avsaknaden av värme, anständighet, kärlek. Så grattis Tom Wombsgans, du kommer att få ett tomt och iskallt liv, och du kommer garanterat att bidra till att göra världen sämre.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.