”Svensk rap började med Carola”

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Hiphopens svenska gudfader får Cornelispriset 2022

I en tid när det ställs krav på att bannlysa svensk rap har Dogge Doggelito blivit en främmande fågel. Själv lyckades han bli en av våra mest folkkära underhållare genom att sjunga om pistolerna i förorten.

Men han är helt obekymrad om det nya hatet mot den musikgenre han skapade för 30 år sen.

– Rappare har alltid varit reportrar, säger han.

Nu får den självutnämnde ”profeten från Botkyrka” Cornelispriset.

Dogge Doggelito släppte en ny singel förra veckan.

Han blir helt blank i ansiktet när jag nämner det.

– Vem?

Jag förklarar en gång till att jo, du har ju just släppt en singel. Ett samarbete med en ung rappare.

Han blir tyst en stund.

– Alltså jag vet inte. Han hörde av sig. Jag åkte hem till honom sen åkte jag därifrån. Jag jobbar med så många unga. De hjälper mig att sprida min skit. De är så snabba. De gamla så trötta.

Det är inte sista gången han svarar ungefär samma sak. Varför uppträdde du där? Eh. Det bara blev så. Han säger ja till nästan allt. Samarbetar med alla.

Vi har träffats på en mysig frisersalong på Kungsholmen med ett Instagramkonto som behöver fyllas med innehåll. Dogge får en rakning och den generöse barberaren får några bilder på en älskad kändis.

Ännu ett litet samarbete i all enkelhet.

Dogge är inte längre den TV4-stjärna han en gång var, men Douglas Leon, 47, lejonet från Alby, har aldrig slutat jobba. De senaste två åren har han släppt nio album. Ja, nio. I år kommer två (som han har koll på). Rapalbumet ”Svartskallar på rymmen” och ett album med visor som helt logiskt inleds med att Bengt Magnusson från TV4-nyheterna rapporterar att Dogge firar 40 år som artist.

Det var nämligen 1983 på en parkbänk utanför Rådmansbacken 27 i Alby som den svenska rapen föddes, menar Dogge. När Carola Häggkvist från Norra Botkyrka vann Melodifestivalen.

Hon vände upp och ner på allt.

– Hon inspirerade oss små kycklingar som satt där på bänkarna och rappade. Hon visade oss att det fanns en väg framåt. ”Främling” handlade ju om en syrian hon var ihop med i Norsborg, tror jag.

Men i oktober 2021 tackade han till slut ja till ett evenemang som blev för mycket även för hans trognaste fans – en högerextrem mediemässa där han poserade med nazister och konspirationsteoretiker. Det var en chock för alla som förknippat honom med folkhemsvurmande, Palme-romantik och Mona Sahlin-kramande.

–  Det var snarare en freakshow skulle jag säga. Det var kommunister och yogalärare där också, och jag var med i en debatt om konsten, om den ska vara fri eller inte.

Vad tyckte du om konsten då?

– Jag tror inte på att förbjuda. Folk måste få göra det de vill. Det får ju konsekvenser.

Han har uppträtt för alla, säger han. För Vänstern, FI och Moderaterna, det är bara SD han tackat nej till.

Men han vill inte prata politik längre. Det är inte bra för affärerna.

– Jag vill att alla ska tycka om mig!

Det kommer att bli svårt att tvätta bort politiken från Dogge Doggelito. Hans historia är historien om en av Sveriges mest omdebatterade platser – den mytiska förorten. Innan The Latin Kings släppte sitt debutalbum 1994 existerade den knappt i offentligheten. Efteråt blev den ett mentalt tillstånd. En plats där ”blattarna” och ”svartskallarna” bodde. En mystisk och hotfull, men framförallt homogen grupp.

Märkligt nog såg de sig själva på samma sätt.

– Vi kunde åka till Kalix. Pizzabagaren från Iran kramade oss och grät för han älskade oss. När man gick till systemet tog man alltid två lappar. Såg man en ”invandrare” så gav man honom den ena. Man skulle hjälpa varandra.

Den påtvingade gemenskapen finns där fortfarande, även om den är mindre än på 90-talet.

– Förorten är så konstig. Jag har inget med polacker eller irakier eller att göra, men jag kan bo där. Hela världen kan bo tillsammans, men det finns ett folkslag som flyttar ut! Varför kan alla vi bo tillsammans men inte svenskarna? De segregerar sig själva.

Varför splittrades The Latin Kings?

– Det var som en ungdomsgård, man växer upp med varandra, man får barn och man går varann på nerverna. Vi kunde ha tre fyra spelningar per dag och till slut finns ingen vänskap kvar. Min fru blev sjuk i cancer och gick bort. Och då kände jag att jag vill göra något annat.

Bandet delades i två läger. Producenterna Salla, Chepe och Nang på ena sidan. Rapparna Dogge, Rodde och Daddy Boastin’ på den andra. I fjol gick även Daddy bort i cancer.

Hörs ni någonsin av?

– Jag har inte haft kontakt med dem på 15 år. Det blev mycket besvikelser. 

Kan du sakna dem?

– Jag saknar ingenting med Latin Kings. Det var kul då, men en riktig konstnär vill framåt.

Tio minuter senare hoppar vi in i Latin Kings turnébil.

Dogge och Rodde har nämligen på helt egen hand återförenats på någon sorts turnerande nittiotalsfestival och Dogge har tvingats sälja sin BMW så det passar perfekt att ha något att låna. Han ska köra oss till Botkyrka, för att visa oss den svenska rapens rötter.

– Första generationens rappare blev aldrig rika. Det är klart man ville ha guldkedjor och bilar och tjejer, men vi gjorde det för kärleken till hiphop.

Cornelisstipendiet på 750 000 kronor är ett välkommet tillskott.

– Jag blev så lycklig att jag grät. Jag stod i en affär och fingrade på en tröja när jag fick veta. Det var 70 procents rabatt. Men jag visste inte om jag hade råd. Jag köpte tröjan.

Var den snygg?

– Nä.

Han har lovat Gud att om han får priset skulle han köpa ett hus i Puerto Rico som ska heta ”Casa Cornelis”. Rapens ursprung finns i Karibien, menar han. Den skapades i Bronx av puertoricanska migranter och hans pappa, är en karibisk hippie och ”halvindian” som förälskade sig i en svensk flicka när han var i London. Mamman kom egentligen från en stabil kulturfamilj, morfar hade till och med gått på konstskola, men klassresan hade gått bakåt.

– Han söp oss tillbaka till ghettot.

Men först måste vi stanna på ett Forex-kontor. Dogge måste skicka 10 000 spänn till någon i Florida. Det har med hans nästa platta att göra. Han ska rappa med alla som inspirerat honom. MC Shan, Big Pun, Mobb Deep, salsakungen Frankie Riuz’ son. Men framförallt hans barndomshjältar från Botkyrka: Rob’n’Raz-Robban, J O Waldner och självklart: Carola.

Han visar sin tatuering för kassörskan, som råkar ett etiopiskt efternamn – namnet på Dogges hund ”Rizla”, skrivet på amhariska. Lejonklon runt halsen har han fått från en svensk som utbildade Haile Selaissies poliser. Han har rappat i Asmara.

– Jag har spelat överallt!

Men på Kungsholmen är han vilse. Jag får guida honom ut ur det Stockholm han fortfarande inte känner sig som en del av.

– Stockholm är en ekonomisk zon, säger han, när vi kör över den första bron bort från stan.

Vad menar du?

– Det skiljer fjorton minuter med bil men det är två skilda världar. Bara att komma in kostar 45 spänn, trängselavgift. Sen 28 spänn parkering. 80 spänn för en kaffe. Nu ska de ha 11 spänn för att åka härifrån. Det är många broar som skiljer oss åt.

Dogges egen klassresa har tagit honom cirka två kilometer. Numera bor han i ett stökigt litet radhus på ”Pakistangatan” ett stenkast från barndomshemmet på Rådmansbacken.

En liten pojke med cykel står utanför dörren.

– Var kommer du från, hojtar Dogge

– Pakistan.

– Där ser du! Alla är från Pakistan!

Vi är där för att hämta en mikrofon han snott med sig från en förarhytt i tunnelbanan på 80-talet. Det var där han började rappa. Man bröt upp dörren till hytten med en reklamskylt och sen kunde man köra sina rim för publik. Ibland släppte förarna in dem frivilligt, om de bara ropade ut stationerna: ”Nästa Alby”.

Han lotsar oss igenom hela resan till att bli Dogge med svenska folket. Bänken där han bad till Gud om att få bli lika populär som Carola, Trappuppgången, Alby Crew, MC Tim. Fritidsgården, Unga Örnar, Rap-SM, Fryshuset, Ungdomsfestivaler och breakdance-tävlingar i skolmatsalen. Det var inte de sexigaste scenerna, utan Folkhemmets vinklar och vrår som gjorde att hans böner till slut skulle hörsammas.

–  När rap kom det var en välsignelse. Jag och min brorsa ville spela trummor, men det hade inte mamma råd med. Hockey hade vi inte råd med. Men rap var en välsignelse för oss fattiga barn för vi behövde bara papper och penna.

– Skivorna var så dyra så dem brukade vi sno. Men vi var så små och skivorna så stora, så vi såg ut helt fyrkantiga, som Svampbob, när vi stoppat på oss dem. Vi åkte alltid fast.

När jag försöker pressa honom på åsikter om dagens svenska rap är han märkligt obekymrad.

Han rycker på axlarna åt den dramatik som orsakat politiska krav på förbud i radion, indragna priser och statliga utredningar.

– Gangsterrap är inget nytt för mig. NWA kom redan 1988. Den har funnits med sen början. Det var väl Ice Cube som sa det först: rappare är bara reportrar. Jag har alltid sagt samma sak. När vi var små och sjöng ”Snubben” trodde folk att vi bara ljög och hittade på. Idag skulle ingen säga att i hittade på. Det är så vårt samhälle ser ut, tyvärr.

Den guidade turen i Dogge-land fortsätter.

Några meter bort bodde den mördade Adriana och på kvällen ska Dogge gå med i en manifestation mot våldet.

Vi hälsar på mamma Birgitta som satt sig utanför porten på nummer 27. Vi får inte komma för nära. Hon oroar sig både för Coronan och apkopporna.

Två graffitimålare har bjudit in Dogge att måla med dem på en laglig vägg en bit bort. Eller så har han bjudit in sig själv. Det är lite oklart.

De presenterar sig som ”Erik” och ”Linus”. Kanske heter de så. Namnet på deras crew är i alla fall topphemligt. Numera får man fängelse för graffiti. De har en bekant som nyss fått 1,5 år. Så ser det kapitalistiska samhället ut, säger Erik. Eller Linus.

– Det är mer än för en våldtäkt, skriker Dogge upprört medan han byter sina röda 3000-kronors sneakers till tofflor. 

Han får låna några kannor och caps innan han gör en snabb throw up: ”D O G G E”.

Dogge minns när han målade i tunnelbanan tillsammans med sin bror, Sebbe. Man ställde sig på den farliga skenan och lutade sig framåt. Ibland kom spärrvakterna ner under rökpausen för att titta på. De tipsade om man missat på något ställe.

Det var en annan värld.

Brorsan lyckades till och med få kommunen att betala hans färger.

Och exakt vid den anekdoten får intervjun ett abrupt slut.

Plötsligt tar fotografen Carolina ett kliv bakåt och faller handlöst från lastkajen vi står på. Halvvägs ner sitter en rostig bult som hackar upp en decimeterlång krater i hennes högerben. Fett, senor och blod. Ingen förstår vart hon tagit vägen innan vi hör en svag röst kvida på hjälp strax under oss.

Det blir kaos.

På 112 noterar de adressen, men samtalet är sävligt. Svimmar hon? Hur mycket blod? Kan hon stödja? Nej. Till slut måste jag fråga ”men har ni skickat en ambulans”?

– Njäe… kommer svaret lite motvilligt. Det behövs nog inte.

De superhemliga grafittimålarna kommer med handdukar. Två förbipasserande rycker in och ser till att benet kommer i rätt läge. Till slut baxar vi gemensamt in Carolina i en bil.

Dogge lotsar oss till akuten på Huddinge sjukhus. Man måste överdriva lite för att få hjälp, förklarar han när vi kommit fram.

När han skjutsar mig tillbaka över broarna in till den ekonomiska zonen Stockholm, rasar jag över att vården vägrade skicka en ambulans.

– Adressen, säger Dogge.

– Botkyrka. Då kommer de inte. Är det barn, då kommer de. Men Sverige har blivit som USA. Man gör skillnad på folk.

Han suckar.

– Vi var ju nästan färdiga. Vi var så nära. Det var på mållinjen.

Det tar ett ögonblick innan jag fattar att han pratar om intervjun och inte om Folkhemmet.