Ingen frisk människa blir förförd av ”Clark”
Kritikerna missar målet när det gäller tv-serien byggd på Clark Olofssons memoarer
”Baserat på lögner och sanning.” Så inleder Jonas Åkerlund alla avsnitt av den nya Netflixsserien Clark om den ökända, mångfaldigt dömda brottslingen Clark Olofsson.
När någon ruckar på vad som är sant och vad som är falskt medföljer alltid samma diskussion – kan man verkligen göra såhär? Miniserien har fått kritik för att den är okritisk och inte baseras på fakta, utan på Olofssons egna vilda memoarer. Självaste GW Persson kliver in som recensent i TV4 och säger att han tycker väldigt illa om den här typen av idealisering. ”En romantisering av tidernas största gangster”, säger vissa. En fartfylld buskis, säger andra.
Som vanligt har folk glömt bort en viktig pusselbit i det hela. Det kanske kommer som en chock, men allt som ”baserar på verkliga historier” är inte sant, och är inte heller menat att vara det. Hur dokumentärt något än skulle utge sig för att vara sker det alltid en behandling av det material som fångas genom en lins. I en artikel med rubriken How real does it feel av filmkritikern A.O Scott placerar han ut fiktiva verk som påminner om dokumentärer på en skala. Det finns plats för både meta-dokumentärer, ”home videos” och Hollywood-produktioner som knappt skiljer sig från den helt fiktiva filmen. Där någonstans övergår verkligheten till något annat. Det som kallas för underhållning.
Som tittare vill jag bli insnurrad och förförd av Clarks lögner, för att vi precis som alla andra i hans liv, är åhörare
Och visst är serien om Clark stundvis underhållande. Jonas Åkerlund verkar ha fått fria händer att experimentera. En stor del av serien består av montage som gör att man ibland helt tappar greppet om det man ser är arkivmaterial eller något annat. Men det är också då som serien är någonting att ha. Som tittare vill jag bli insnurrad och förförd av Clarks lögner, för att vi precis som alla andra i hans liv, är åhörare.
En annan regissör hade kunnat grotta ner sig i kändisbrottslingens barndomstrauman och göra upp med de människor han skadat och svikit. Men det här är en berättelse utifrån en inre monolog av en galen narcissist. Serien speglar det. En odräglig man som kunde snacka. En perfekt karaktär att göra film av.
En tioåring skulle kunna se att serien påminner mer om ett barnprogram än något dokumentärt
Att serien skulle romantisera Clark Olofsson håller jag inte med om. En tioåring skulle kunna se att serien påminner mer om ett barnprogram än något dokumentärt. Ingen frisk människa ser serien och blir förförd. Clark (spelad av Bill Skarsgård) är osmaklig och vidrig, trots glättig förpackning. Att det finns en uns av sanning bakom Skarsgårds överdrivna dialekt och ditklistrade polisonger är det som gör att serien värd att se och överhuvudtaget håller.
Det finns mängder av verkliga antihjältar i fiktionen. Jordan Belfort från Wolf of Wallstreet, Pablo Escobar i Narcos, Henry Hill från Maffiabröder. Att de faktiskt funnits gör det vi kollar på lite mera spännande. Och som A.O Scott skrev redan 2010 så finns det en aptit på verklighet som knappast avtagit, ”Men den förblir en instabil och motsägelsefull hunger, sammansatt av tvivel och godtrogenhet. Viljan att tro, och önskan att bli lurad.”
Att Netflix och Jonas Åkerlund inte tar hänsyn till de som fått en pistol riktad mot sitt huvud kan man tycka illa om. Att man i samband med lanseringen placerade en guldstaty av Clark Olofsson/Bill Skarsgård mitt på Norrmalmstorg kan man också bli upprörd över. Eller så förstår man att det är ett perfekt sätt att skapa reklam och bygga ut den värld de har skapat. ”Ha lite humor för fan”, som Clark själv skulle sagt.
