White Lotus skildrar en narcissistisk tid perfekt
Christopher Laschs samhällskritik blir levande igen
I dag sänds det sista avsnittet av den tredje säsongen av ”The White Lotus”. Konceptet är detsamma som i de två tidigare säsongerna: Vi får följa förmögna amerikaner på lyxsemester. Denna gång bar det av till en sparesort i Thailand. Men inte helt oväntat blir den paradisiska vistelsen snart en tryckkokare som väntar på att explodera i takt med att de parallella intrigerna tätnar.
För, som den pengatvättande finansmannen Timothy, spelad av Jason Isaacs, säger: ”Alla som åker till Thailand antingen letar efter eller flyr från något”.
Vid sidan av såpoperakvalitéerna skildrar ”The White Lotus” hur pengar, hedonism och självhjälp inte kan rädda karaktärerna från tomhet. De förblir hopplöst självupptagna och oförmögna till självinsikt – fjärmade från omvärlden, bokstavligt och bildligt.
Seriens persongalleri passar perfekt in på historikern Christopher Laschs kritik av det moderna västerländska samhället i ”Den narcissistiska kulturen”, vilken (som många påpekat) blivit ännu mer relevant i dag än när den skrevs 1979. Lasch skriver att ”narcissister söker fly tiden, historien, och samhället – in i en fantasi av personligt välbefinnande”. Vad illustrerar detta tydligare än ett gäng yogande, krisande rikingar avskärmade i ett gated community, skyddade från en fattig och allt desperatare lokalbefolkning?
Relationerna är transaktionella, inte bara i förhållande till hotellpersonalen, utan också inom vängruppen och familjen
Lasch menade att den utbredda narcissismen i USA på 70-talet inte var ett uttryck för individuell fåfäng självkärlek, utan en kollektiv respons rotad i den meningslöshet, brist på inflytande och avsaknad av sammanhang som orsakats av kapitalismens, konsumismens och pop-psykologins framfart. Detta ledde till att samtidsandan blev terapeutisk snarare än religiös: ”Människor idag törstar inte efter frälsning … utan efter den tillfälliga känslan av personligt välbefinnande, hälsa, och psykisk trygghet.”
En annan som såg denna trend långt innan Lasch var Gustave Flaubert. Man kan ana paralleller mellan ”Madame Bovary” och ”The White Lotus”. Romanen skildrar den nygifta Emmas existentiella sökande. Hon hemfaller åt överkonsumtion av lyxprodukter, kärleksromaner och flyktiga förbindelser, men som inte ger någon tillfredsställelse. I stället driver den henne i fördärvet.
Både Flaubert och Mike White, som skrivit ”The White Lotus”, skildrar de lönlösa försöken att finna mening i en dekadent kultur som premierar ett kortsiktigt fokus på jaget över varaktighet och gemenskap. White Lotus-gästerna är så depraverade och uttråkade att de förstör sina redan dysfunktionella relationer.
Yoga, wellnessbehandlingar och meditation ger ingen sinnesro. De bara pågår med sina självbedrägerier, super och knaprar benzo, skvallrar bakom varandras ryggar, och begår incest på vägen mot självutforskande. Det finns ingen motsättning eftersom den terapeutiska självhjälpskulturen är lika mycket navelskådande verklighetsflykt som mdma-rusen och otrohetsaffärerna. Relationerna är transaktionella, inte bara i förhållande till hotellpersonalen, utan också inom vängruppen och familjen.
Vad som är nytt för denna säsong är att den utforskar religion mer explicit än de tidigare. Flera av karaktärerna ser buddhismen som en utväg. I Christopher Laschs ställe är det en buddhistmunk som får rikta udden mot den narcissistiska kulturen. Till tidigare nämnda finansman säger han att västerlänningar kommer till klostret då de tappat kontakten med ”naturen, familjen, och anden”. Att allt som då finns kvar är ”Jaget. Identitet. Att jaga pengar och njutning.” Tyvärr har buddhistmunkarna det gemensamt med semesterfirarna att de isolerar sig från resten av världen och bara blickar inåt. Även om de söker frälsning och inte psykisk trygghet är tillvägagångssättet snarlikt.
Redan i första avsnittet får vi veta att ett våldsdåd kommer att begås på resorten. Verkligheten utanför går inte att fjärma sig från, hur mycket stängsel man än sätter upp kring hotellet och en själv. Förr eller senare bryter den igenom.
