Mästerlig observatör blir själv observerad
Nina Hedenius ägnas en stillsam dokumentär av Fredrik Wenzel
”Det är i och för sig möjligt att kanske känna några nostalgiska känslor för en livsstil som är på väg att försvinna. Men om jag ska bry mig om en mans vardagsliv i 90 minuter, vill jag ta mig fan veta vem karln är.”
Så skrev Aftonbladets Jan-Olov Andersson om Nina Hedenius mest kända film, ”Gubben i stugan” från 1996, begränsad på bakgrundsinformation men fascinerande i sitt nu.
Hedenius stil är observerande men också arrangerande. Filmen om Ragnar, som lever ensam med väggklocka och Luxorradio i Dalarnas finnskogar, sågs av miljonpublik i SVT och blev senare en av dess mest efterfrågade dokumentärer. Att Hedenius filmer kan verka otidsenliga i det ordlösa och saktmodiga, innebär knappast att de är ointressanta för en större massa.
Nu finns dokumentären ”Nina Hedenius – ett ögonblick i sänder”, av Fredrik Wenzel, uppmärksammad fotograf till Ruben Östlunds filmer och regissör till några egna verk, däribland det exceptionella existentiella dramat ”Man tänker sitt” (2009), filmad på avsides platser i trakterna av Falkenberg.
”En juldagsmorgon slår jag på tv:n på måfå och blir sittande som förhäxad. Jag hade aldrig sett nåt liknande. En typ av film så olik allt annat och ändå så – bekant”, säger Wenzel i filmen.
Där söker han sig åter mot periferin. I Bergslagen får han fatt i Hedenius, okänd för många, bortglömd av andra. Som en av de första eleverna på Christer Strömholms fotoskola i början av 1960-talet kom hon senare att bli ett helt centralt namn inom svensk dokumentärfilm, med SVT som ständig uppdragsgivare.
På samma sätt som ”Gubben i stugan” lämnar Wenzels film storstaden för landsbygden, går från grå betong till vitt snölandskap. Det är inte utan att Hedenius generas av påhälsningen, ”det här är inte helt putslustigt, att framstå som en jubelidiot”.
Wenzel iakttar Hedenius i en stillsam vardag, eviga bestyr och nya krämpor. Hedenius lyser upp när hon tänker på scenen där gubben Ragnar drar skalet av en kokt potatis, ”den där lilla potatisen blir som en drottning för mig”.
Wenzel bryter upp vardagen med klipp från fler av Hedenius filmer. Från ”Det speglar i mitt öga” (1992): det fantastiska montaget från spädbarnet som slumrar framför mammans bröst till den åldrade kvinnan som med likaså öppen mun möjligen drar sin sista suck.
Senare ur samma film: den unge pojken med gravt synfel (och med visst drag av den unge pojken i Bergmans ”Persona”), men så sällsamt vältalig om tillvaron – för att han saknar visuella intryck? ”Så fort folk märker att man ser dåligt så behandlar de en på ett sätt som de inte skulle gjort annars”, säger pojken.
Hedenius säger sig vilja göra film genom barnens blick, inget blueprint av verkligheten utan ett återskapande av det man längtar efter. Wenzel jämför henne med den amerikanske filmregissören Terrence Malick och har beskrivit hennes verk som en ”associativ vibrerande framåtrörelse med en saliggjord stillsamhet satt i centrum”.
Hedenius mår lite dåligt över att inte hänga med i omvärldens händelser men säger att det är en nödvändighet för henne att inrätta sig i sitt eget universum.
En sedan länge död syster, flera barnbarn – Wenzel ger inte många nycklar till hennes tidigare liv. Och det behövs inte heller. Det här är ändå en vardag som är lätt att bry sig om och känna för, denna tillvarons grundpuls som Hedenius själv är en mästare på att skildra.
