Låt monumenten falla

Att till varje pris vilja bevara kolonialismens härförare är att vara historielös

Blod på händerna. En vandaliserad Leopold II-staty i Bryssel.

Offentliga monument och skulpturer för en paradoxal tillvaro. I princip osynliga, inbäddade i stadsbilden och så vardagliga att få bryr sig. För handen på hjärtat, hur många monument i din egen stad kan du räkna upp?

Nu vandaliseras statyer som rests till minne av slavhandlare och massmördare i spåren av Black lives matter-demonstrationer och engagemang. I Bristol kvaddas slavhandlaren Edward Colstons minne, i östra London plockas en annan storägare av slavar ner, Robert Milligan.

I Belgien har flera Leopold II-monument vandaliserats och i Antwerpen har myndigheterna till och med tagit ner ett monument över den kung som använde Kongo och framför allt invånarna som sin egendom. Minnet av en av Europas största koloniala skurkar, med tio miljoner liv på sitt samvete, ska i fortsättningen finnas inomhus.


Det är antirasistiska protester som lett till de senare dagarnas utveckling, precis som fallet var för tre år sedan i Charlottesville, USA. Då skulle hyllningsstatyn till sydstatsgeneralen Robert E Lees minne plockas ner vilket fick ett gäng obskyra vit maktanhängare, högerkantsmänniskor, mc-gäng och nazister att manifestera till statyns, generalens och det ”ärorika” minnets försvar.

En staty av Leopold II demonteras i Antwerpen.

Skulpturer och minnesmonument är inte neutrala, trots sin relativa osynlighet. De bär ideologi. De är symboliskt laddade bärare av makt, av den makt som för tillfället råder. Annars skulle inte Sadam Hussein-statyn rivits ner strax efter invasionen 2003, inte heller hyllningsmonumenten till Lenin och Stalin efter sovjetstatens fall i början av 1990-talet. De som nu försvarar slavhandlare och andra med hänvisning till att allt ska bevaras för bevarandets och historiekunskapens skull – konstigt, jag hörde inte era protester de gångerna.


Men frågan om historieskrivning och bevarande är lika komplicerad som när det kommer till revidering av texter: Ska allt sopas undan och fascistiska delar av mänsklighetens historia försvinna för gott? Hur ska vi då lära oss? Och var ska gränsen dras? Vid Karl XII? Jag tycker argumentet är vagt och lite naivt. Vi måste inte fylla städerna med symboler för maktutövning för att känna till vår historia. Lika lite som vi i all evighet måste använda samma språk som på 1900-talet. Gränser är till för att utforskas, just nu är vi i min mening långt från dem.

Ikonoklasm, att förstöra bilder och symboler har en lång tradition: på nära håll har vi våra vitkalkade kyrkor från reformationens bildfientliga tid – då ordet skulle råda, absolut inte distraheras av helvetesskildringar eller ofrivillig komik – och visst kan man kanske sörja att antika skulpturer ansågs ogudaktiga och förstördes (om de inte stuvades om till något annat). Bildvärlden har alltid stöpts om och kommer att fortsätta göra det.


Koloniala hjältar har blivit skurkar, redan sedan länge för den som kan något om historia. Vi lever helt enkelt i en ny tid, ett skifte har skett i synen på vårt förflutna och det skiftet manifesteras nu. Det tog mycket längre tid än i Irak och före detta Sovjetunionen (och, om man får trivialisera, utanför Malmö stadion). Bort från gator och torg kan monumenten gärna flyttas, det är inget som hindrar att de finns kvar i museernas samlingar. Precis som manusoriginal finns på biblioteken.

<div data-tipser-pid="5dea2588dc424a00012a6302" data-tipser-view="compact"></div>

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.