Motorn i garderoben – och andra former av litterärt bögande

När ska det explicita homobegäret få samma plats som det dolda och förtryckta?

Av: Kristofer Folkhammar

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Levan Gelbakhiani som Merab i ”And then we danced”.
Foto: Tristar
Levan Gelbakhiani som Merab i ”And then we danced”.

Det finns en särskilt minnesvärd scen i Levan Akins prisade film ”And Then We Danced”, från i fjol: Det är sent på en fest. Smaragdfärgad georgisk grönska har glidit över i ett glödande orange dunkel. Filmens omöjliga kärlekspar Merab och Irakli, oförglömligt porträtterade av Levan Gelbakhiani och Bachi Valishvili, är de enda som är vakna.

De ser på varandra i denna undantagsstund. Med glödande cigaretter mellan fingrarna och spänd förväntan i blickarna. Och medan Merab börjar röra sig till den ömt pumpande musiken framför den sittande Irakli – Robyns softa danspop har aldrig låtit så rått sensuell – sätter han plötsligt en stor, fluffig, perukliknande mössa på huvudet. En lika löjlig som högfärdigt trotsande krona.

Vi som tittar vet att bortanför den här scenen, den här nattstunden, väntar fattigdom, homofobi och deppiga framtidsutsikter. Men just nu sträcker kroppen ut sig i njutningsfull lek. Klär ut sig i en sagolik soluppgång.

Det är en förkrossande vacker scen. Och jag kommer att tänka på den när jag funderar över bögbegärets plats i samtidslitteraturen. För är det inte en ganska slående illustration av att läsa och tolka konst? Att uppslukat vistas i ett rum där allt är möjligt, men där en obarmhärtig och orättvis värld väntar alldeles utanför.

Tre av det här årets mest uppmärksammade prosaböcker i den svenska utgivningen använder sig av bögbegäret på tre skilda men klassiska sätt.

Lydia Sandgrens lovordade debutroman ”Samlade verk” är en mild satir över välbeställd kulturklass i Göteborg. Vi följer tre vänner från hungriga ungdomsår till medelålders resignation – det sedermera gifta paret Martin och Cecilia, och den småningom världsberömde konstnären Gustav.

Berättelsen drivs framåt av gåtan kring Cecilias plötsliga försvinnande. Varför? Vart? Och varför jagade ingen efter?

Men som en undertext genom romanen löper också frågan om vad för slags begärsobjekt Martin egentligen är för Gustav. Vad för laddning som döljer sig i ”ögonen som dröjde kvar tills man själv såg bort.”

Sandgren skriver medryckande om dessa långa vänskapsrelationer. Och hon ansluter också till en tradition där det homoerotiska begäret försiktigt antyds och planteras som en diffus laddning. En motor för romanen, långt intryckt i garderoben. Ett drag hon för övrigt delar med Jonas Hassen Khemiris augustprisade roman ”Allt jag inte minns”, från 2015, där Vandads minnen av Samuel gång på gång pyser av en återhållen förälskelse.

Så kan man absolut komponera berättelser.

Foto: Anna Tärnhuvud, Thomas Johansson, TT.
Jonas Hassen Khemiri, Lydia Sandgren, Jonas Eika.

Men det gör mig fundersam att dessa böcker, som brukar den antydda garderoben som ett genomgående spänningsmoment, hyllas i en samtid där folk i allmänhet och vissa kulturkritiker i synnerhet förminskar frågan om att komma ut och leva som icke-hetero. Det är väl inget längre? Inte i Sverige. Att komma ut som homosexuell är väl inte en fråga för konsten idag?

Ett kulturlandskap som inte tar den explicita homoskildringen på större allvar, medan skildringar där det dolda homoerotiska begäret fungerar som motor, hyllas

Jag har fått frågan riktad till mina egna böcker. Malin Ullgren i DN drämde iväg den i en annars lovordande recension av Jonas Bruns roman ”Ingen jämfört med dig” för ett par år sedan. Och i vintras när en nyuppsättning av Tennessee Williams ”Katt på hett plåttak” diskuterades i radions P1 Kultur upplyste programledaren att konflikten kring att komma ut ”är ju kanske inte lika spännande idag”.

Det är klart att saker har förändrats sedan Tennessee Williams 50-tal. Men jag anar något beklämmande. Ett kulturlandskap som inte tar den explicita homoskildringen på större allvar, medan skildringar där det dolda homoerotiska begäret fungerar som motor, hyllas.

Så värst många fördjupade homoskildringar har faktiskt inte nått svenska läsare. Och jag har bögpolare här i Malmö födda långt in på 90-talet som blev utslängda hemifrån när de kom ut. Men oberoende av faktumet att komma ut-frågan är långt ifrån löst, lite här och var i världen, måste det väl ändå vara möjligt att göra stor konst av den, och de specifika relationer som följer den?

Garderoben har sin bögiska litteraturhistoria (E.M. Forster, Inger Edelfeldt). Den fantastiska överträdelsen har sin (William S. Burroughs, Jean Genet). Samtida kritiker brukar nöja sig med att slängigt kalla den ”queer”.

Danske Jonas Eika belönades 2019 med Nordiska rådets litteraturpris för sin novellsamling ”Efter solen”, som nyligen utkom i svensk översättning av Henrik Petersen. Man kan fortfarande se Eikas starka tal från prisceremonin på youtube, där han fastslår hur dansk migrationspolitik är ett uttryck för statligt sanktionerad rasism.

I dessa mörkt sf-doftande, Burroughs-inspirerade berättelser om arbete, ekonomiska transaktioner och en värld där senkapitalismens sol sedan länge börjat sluka de mänskliga planeterna, tar det homoerotiska begäret återkommande plats. Det undslipper definitioner, till skillnad från bokens heterosexuella relationer, och bär med sig en gränslös och kroppsligt upplösande kraft. Alltså: Absolut ingen homosexuell identitet, men spekulativ homoerotisk lek.

Det homoerotiska i ”Efter solen” kränger mellan idealisering och absurdism

De homoerotiska spänningarna vandrar via insmörjningen av en exklusiv eukalyptustvål till kroppsliga mysterier. Killars rövknull hänger samman med kläckning av geléaktiga ägg.

Homoerotiken skiljs ut tydligt i boken och förses med en stark lyster av främlingskap. Ett främlingskap som får bögbegäret att framstå som ett slags frispel i dessa av kapitalismen stenhårt reglerade världar. En uppsättning vilda ritualer intill de igenkännliga, heteronormativa. Det homoerotiska i ”Efter solen” kränger mellan idealisering och absurdism.

Poeten Ocean Vuongs debutroman ”En stund är vi vackra på jorden” (översättning av Andreas Lundberg) är många saker. Bland annat en bögroman. Och som sådan placerar den sig i en tradition av vittnesmål. En röst, i stora drag identifierbar med författarens egen, talar från en bekännande plats. En plats där begäret gör en ensam.

Vuongs roman är ett brev till en mor som inte kan läsa. Omständigheten att ”varje ord jag tecknar ner är ett ord längre bort från var du är” ger romanen dess säregna tonfall. Inte riktigt en uppgörelse. Inte riktigt så intim som brevformen antyder. Det finns något i grunden brustet i denna sorgesång.
Vietnamkriget lever kvar i den traumatiserade modern. Nagelsalongens kemikalier och tobaksfältens besprutningsmedel märker händerna på dessa migranter i USA. Pojken Little Dog mobbas dubbelt, för sin hudton och för sina flickaktiga manér.

”Fram till dess hade jag inte trott att en vit pojke kunde hata någonting i sitt liv”, står det. Första kärleken Trevor och Little Dog förenas i att de hatar sina pappor. Men den sexuella attraktionen är komplex. Trevor är vit och mer maskulin. Hans kyssar smakar jordnötssmör och riktig amerikansk man. Och den fumliga tonårssexualiteten punkteras ytterligare av att Little Dog begär någon som representerar det som trycker ner honom. I ljuset av detta finns en vacker beskrivning av undergiven sexualitet som en plats för kontroll och att återta makt.

I slutet av boken listar Vuong konstnärer som betytt särskilt mycket för hans skrivande. Bland storheter som James Baldwin och Roland Barthes omnämns popartisten Perfume Genius. En referens som åskådliggör en samtida bög-estetik. De gemensamma dragen hos Vuong och Perfume Genius är eventuellt ett mått på var ”vi”, som i ett suddigt sammanfattat ”bög-vi”, befinner oss, vad som låter sig uttryckas, och hur, just nu.

Enormt patosfyllt och samtidigt alldeles bräckligt. Precis på tröskeln till en flickrumspatetik med målade hjärtan och klottrade namn på hemliga kärlekar. Identifikationen med denna flickighet är total, men är inte helt samma. Den rymmer en poetisk puls, genomstungen av att vilja suga av sin mobbare. Skuldtyngd över att inte kunna kontrollera de egna, mjuka handlederna.

Ocean Vuongs roman omsluter hur en homosexuell identitet både är ett villkor i sig, och samtidigt präglas av andra maktordningar, som får begären att cirkulera och böja sig in i nya formationer, mer specifika skepnader.

Det är en så oförskräckt blick på begär. Lika sorgsen som sexig. Krass och bejakande. Jag kan bara hoppas att det är ett tecken i tiden.

Och jag kan bara hoppas på en litteraturkritik som med samma öppenhet förmår möta olika begärs komplexitet. Bortom den av beröringsskräck präglade luften-är-fri- inställningen ”all kärlek är kärlek”. Bortom slarviga bruk av epitet. Och bortom det bedrövligt okunniga ”det där är väl gjort”.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.