Johanssons ideal är långt från verkligheten
Litteraturforskarna bemöter Aftonbladets litteraturredaktör – och får svar direkt
Sven Anders Johansson uppmärksammar vår rapport Barnlitterära strömningar och ställer en rad viktiga frågor om litteratur, medier och läsfärdighet. Men då han anklagar oss för ”medieblindhet” vill vi protestera och klargöra tre saker.
För det första är vi varken optimistiska eller pessimistiska över att barn lyssnar på ljudböcker i högre utsträckning än tidigare. I rapporten går vi igenom de studier som finns om barns och ungas läs- och lyssningsvanor.
Bilden är sammansatt och olika undersökningar pekar i olika riktningar. Relationen mellan ljudbokslyssning och bokläsning kan, menar vi, ännu inte slås fast på ett entydigt sätt. Mer forskning behövs. Vad som däremot är vetenskapligt belagt är att högläsning för barn har positiva effekter för barns läsning och läsförmåga.
För det andra skriver Johansson att vi föreställer oss ”en litteratur som har en stabil existens bortom medieringen”. Vi menar att vi gör precis det omvända – rapporten igenom diskuterar vi att ljudboken är ett svårdefinierat gränsmedium, som lånar sin form från såväl tryckt litteratur som radioteater, musiksagor och poddar. Och mediet påverkar naturligtvis upplevelsen. Vad Johansson egentligen verkar mena är att ljudböcker inte kan vara eller bör ses som litteratur.
För det tredje är en av huvudpoängerna i vår rapport att barnlitteraturen genom högläsningen har mycket starkare kopplingar till muntliga litterära traditioner än vuxenlitteraturen. Ljudinspelningar av litterära verk för barn har en lång och livaktig historia i Sverige, som sträcker sig bakåt genom hela 1900-talet. Det bredare genomslaget kom under 1970-talet och allt sedan dess har ljudböcker varit en självklar del av hur barn tar till sig litteratur.
Johanssons ideal om den rena texten är helt enkelt svårt att applicera på barnlitteratur. För hur ska man då se på bilderböcker? Lämnar de över för mycket av fiktionsskapandet till mediet för att kallas litteratur? Eller på högläsning för barn? Berövar förälderns röst som dramatiserar den tryckta texten barnen från ”friheten och tvånget att fantisera”? Barnlitteratur och medialitet är mer komplext än Johansson vill påskina.
Karl Berglund & Ann Steiner är forskare i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet och författare till rapporten Barnlitterära strömningar. Om ljudböcker för barn
Svar direkt
Javisst, litteraturhistorien är full av muntlighet – från de homeriska eposen till småbarnsföräldrars godnattläsning. Är inte strömningstjänsterna bara ytterligare ett steg i den traditionen? Inte riktigt.
Ta den högläsning som Berglund & Steiner talar om. När man läser högt för ett barn inkarnerar man bokstavligen litteraturen: ens kropp och röst ger fiktionen gestalt här och nu. Performativt visar man dessutom att detta är ett magiskt trick alla kan utföra: barnet lär sig att den tysta boken kan göras levande.
Nej, det finns ingen ”ren text” – vem har påstått det? Men det finns heller inga böcker av ljud. När strömningstjänster får ersätta läsning och högläsning innebär det att ytterligare en mänsklig eller mellanmänsklig aktivitet omvandlas till en säljbar produkt. En produkt som dessutom skördar användarna på data.
Användare som, i ett större perspektiv, uppenbart mår allt sämre av sin alltmer uppkopplade tillvaro. Serverhallarna, aluminiumsmältverken och koboltgruvorna som gör denna bländande digitalisering möjlig finns behagligt nog utom synhåll.
Om man blundar för dessa sidor av ljudbokslyssnandet, ja då är man faktiskt lite medieblind. Behövs det mer forskning? Ja, mer mediekritisk forskning.
Sven Anders Johansson
