22 år efter första filmen lever vi i The Matrix

Konsten imiterar livet när Rembrandt och Klimt ersätts av maskiner

Keanu Reeves som Neo och Carrie-Ann Moss som Trinity i ”The Matrix – Resurrections”.

År 1900 hörde universitetet i Wien av sig till Gustav Klimt. De beställde tre målningar till taket av sin största, kyrkoliknande sal. Klimt tackade ja, men när han efter sju år levererade tyckte universitetet att resultatet var ”pornografiskt”. Målningarna såldes och såldes vidare de kommande decennierna till olika konstsamlare. I slutet av andra världskriget brände SS-officerare upp dem, och det enda som blev kvar var svartvita fotografier.

Nu har forskare på Google återskapat originalen. Genom att träna algoritmer på hans banbrytande användande av färger i andra verk har maskinen tagit Klimts pensel. Den artificiella intelligensen har tagit över österrikarens unika bruk av guld, ockra och andra nyanser förknippade med hans ”gyllene period” som tog sin början strax efter beställningen från universitetet.


På Rijksmuseeum i Amsterdam har nu även Rembrandt ersatts av en maskin. Ett av världens mest kända konstverk, Nattvakten, har fått tillbaka delar som saknats sedan 1700-talet. Mänskligt konstnärskap har rationaliserats bort; de försvunna delarna har skapats av maskininlärning och olika algoritmer. Konstkännare är mycket nöjda och museets konstchef säger att man nu fått ”en bättre förståelse för de ursprungliga intentionerna, hos konstnären men också för målningens konceptuella idé”.

Maskinen förbättrar alltså Rembrandts verk, och en annan maskin målar som Klimt. Andra maskiner skapar själva; verket CryptoPunks pixliga, AI-genererade bilder har ingen levande konstnär som förlaga och mall. Trots det säljs de små porträtten för hundratals miljoner dollar.


Den första Matrixfilmen kom 1999. Den samlade ihop syskonen Wachowskis science fiction-bokhyllas suggestiva bilder av framtiden. De beskrev en av kod skapad värld med människornas sinnen som drivmedel. Matrix-filmen gav vatten på Oscar Wildes anti-mimesis kvarn: vårt datadrivna liv har sedan dess sannerligen imiterat konsten. Alla rum blir digitala, relationer är datapunkter och Elon Musk står redo med implantat för våra hjärnor. Och mitt i detta kommer nu den fjärde filmen: The Matrix – Resurrections.

När filmen har premiär denna julus pandemus horribilis 2021 är vi ljusår från 1999. Vi lever i The Matrix, mitt i den värld av kod den första filmen siade om. Konsten i allmänhet och den nya Matrix-filmen i synnerhet reverserar Oscar Wildes maxim: den har tråkigt nog alltmer börjat imitera livet. Nervöst förhåller sig konstnärer till vår nya identitetscentrerade smartphoneverklighet; form och innehåll bugar inför de virtuella livsvillkoren. Analog konst ska pressas in i ett digitalt liv. För att parafrasera Marshall McLuhan, mediet har verkligen blivit budskapet.


I de första scenerna i Matrix – Resurrections har Keanu Reeves karaktär Neo accepterat att allt omkring honom skapas och förmedlas av maskiner. Det är nog ingen spoiler avseende såväl framtiden som filmen om jag avslöjar lite: Vår protagonist Neo vacklar i sin övertygelse; är det inte bara att fortsätta välja det blå pillret? Sluta kämpa emot och bara försöka göra det bästa av den digitala illusion vi trots allt trivs rätt bra i?

AI-konsten låter maskiner bli auteurer, kryptokonstverken gör verkshöjd till ett högst flytande begrepp. Pandemin släcker ner allt mer av den analoga köttvärlden, så konstnärerna får fortsätta treva sig fram. Det skakar de traditionella institutionerna och makthavarna, men kanske är det just i mörkret, i spänningen mellan analogt och digitalt, som ny magi kan uppstå.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.