Techjättarnas glansdagar kan vara förbi
Anställda i spel- och techbranschen organiserar sig
I J.M. Coetzees självbiografiska kortroman Youth från 2002 tar en aspirerande poet anställning som programmerare på IBM i 60-talets London. Överallt står IBMs värdeord skrivet i versaler – “THINK”. Men arbetet är själsdödande: människorna där var inte de upphöjda akademiker eller datafilosofer han sett fram emot att lära känna. IBM visar sig bara bry sig om effektivitet och vinst.
Jobbet kväver honom, och han återvänder till Aristoteles syllogismer och Rudolf Carnaps syntaxteori för att med logikernas hjälp komma tillbaka till poesin och sitt gamla jag. Men han förstår dem inte längre; arbetet på IBM har tagit bort hans förmåga att tänka förbi hålkorten.
Koden och siffrorna bakom den var för honom som poesin – ett semantiskt verktyg som förklarar och ramar in världen. Men efter ett år på IBM kan han varken skapa eller tänka. Så han säger upp sig.
På coworkingpalatset Epicenter i centrala Stockholm anordnas tech-konferensen SIME. Den har ägt rum varje år sedan 1996, och är det digitala Sveriges motsvarighet till Almedalen. Programmet i år är en exposé över internetkulturens pågående 40-årskris.
Här hittar vi till exempel en man med cowboyhatt från anti-konsumtionsfestivalen Burning Man, som följs av ett hyllande samtal om Kry-klonen doktor.se. Depressionsbehandling med det narkotikaklassade preparatet ketamin följs av en keynoteföreläsning om NATOs satsning som tech-inkubator.
Kanske kan NATO-chefen ta en fika med Spotify-grundaren Daniel Ek? Han är ju redan storägare i Helsing – ett diskret företag som utvecklar AI-stödda vapensystem.
NATO-chefen James Appathurais föreläsning är ett reklaminslag för att NATO-länder – “nuvarande och framtida” – ska få extremt välfinansierade innovationshubbar där startups kan få servers och energybars betalda. NATO tänker blåsa in en miljard dollar (!), men det uttalade villkoret är att startupföretagen innoverar “dual-use technologies” - teknologi som har både civila och militära användningsområden. Kanske kan NATO-chefen ta en fika med Spotify-grundaren Daniel Ek? Han är ju redan storägare i Helsing – ett diskret företag som utvecklar AI-stödda vapensystem.
Jag pratar lite med en bekant och tidigare Klarna-anställd i publiken, som även han noterar vilsenheten. Hans startup består av är fyra killar och en tjej i ett svettigt litet rum med tegelvägg istället för fönster. De jobbar på någon AI-grej kombinerad med mikrolån för småföretagare i u-länder. Jag nämner Klarnas VD Sebastian Siemiatkowski och han fnyser så kombuchan sprutar. He ain’t gonna work on Sebastians farm no more.
De Klarna-anställda kände åskan i luften, men ändå kom den plötsligt och hela havet började storma. De kallades in i ett rum där de gemensamt, som i en Alex Garland-dystopi, fick lyssna på ett förinspelat meddelande där de får sparken. Arbetsmarknadens vita brahminer fick känna på att bli behandlade som syriska Foodora-daglönare.
Gränssnittsdesigners och datavetare kan såklart få jobb nästa dag, men det förtar inte det mentala uppvaknandet: När det kom till kritan var de alltså inte mer värda än det här. Så vad är det egentligen för pissigt företag de har jobbat för hela den här tiden?
Anställda i tech- och spelbranschen organiserar sig nu. Sakta vaknar stora svenska fackförbund, de harklar sig försiktigt: “Hallå där, Sebastian - har du hört talas om arbetsrätt?” Samtidigt som Klarnas VD googlar ordet med rynkad panna, godkänner EU-parlamentets lagstiftning för att reglera de svenska, amerikanska och kinesiska techbolagen hårt. EU och amerikanska lagstiftare börjar få nog och opinionen är med dem.
I det riktiga Almedalen ligger Villa Alma. Företaget Meta – tidigare Facebook – har betalat dyrt för att annektera boutiquehotellet och forcera sig in i Almedalsveckans politiska centrum. Läget är tämligen akut – tilliten till techjättarna är på den absoluta botten.
I USA avslöjas att företaget redan nu censurerar inlägg som handlar om abortkliniker och abortpreparat, något den här sidan kunde rapportera redan förra året. Tänker techföretagen lämna ut chattloggar och sökhistorik om kliniker och abortpiller till delstatsåklagarna? Normalt sett är detta deras policy; de följer “local law” och om lagen förbjuder aborter, så kommer de dela även abortrelaterad information med polisen.
På Meta/Facebook/Instagram-scenen i Almedalen kommer inga svar om sociala medier och abortfrågan; Mark Zuckerbergs minioner är sammanbitna. Några dagar innan rosékartongerna anlände till Villa Alma meddelade Meta att de lägger ner den enorma satsningen på en egen valuta – inga centralbanker eller kortföretag ville bygga världen tillsammans med Zuckerberg.
Även på Villa Alma märks beröringsskräcken: Endast okritiska moderatorer och influencers samt ett fåtal från politik och näringsliv syns intill dem; de är beroende av Facebooks/Instagrams algoritmiska gunst i valrörelsen eller klickjakten.
Men allt fler vet bättre än att sammankopplas med techoligarkerna. Det pågår ett kulturellt skifte i tech-världen. Och det som händer i deras värld idag, avgör vad som händer i vår imorgon.
Det är Daniel Ek och Sebastian Siemiatkowski som är problemet, de förstörde det som betyder något för den som sätts att bygga framtiden.
Investerare, anställda, användare – allt fler skyr Zuckerberg, Ek och Siemiatkowski. Spotifys AI-elit tar anställning på statliga myndigheter. Klarnatalangen går till frivilligorganisationer. Det är såklart inte den höga lönen eller de generösa villkoren som driver iväg dem.
Det är Daniel Ek och Sebastian Siemiatkowski som är problemet, de förstörde det som betyder något för den som sätts att bygga framtiden. “THINK”, sa de. Tänk på nästa kodrad, nästa lönespec, nästa bonus, nästa konferens i Las Vegas. Men tänk inte på att du bygger ramar för allt som håller ihop oss. Tänk inte på att du i varje beslut definierar det internet som blivit ett nav i demokratiutvecklingen. Tänk inte på poesin som går att skapa av koden, den osedda magi som människa och maskin är kapabla till.
I Coetzees “Youth” lockas programmeraren/poeten till det friare och mer intellektuellt utmanande företaget International Computers. Han får arbeta i Cambridge med en kraftfull och självlärande superdator – Atlas. Den är inte byggd för det, men en natt lär han den att skriva poesi. Han matar in Pablo Nerudas samlade verk, och maskinen knackar högljutt fram habila, Neruda-liknande dikter på matrisskrivaren.
Han överraskas över hur bra resultatet blir och skickar in dikterna för publicering, men möts av hån – “maskiner har inget med kultur att göra!”. Nedslagen återgår han till den uppgift han och Atlas egentligen ska lösa tillsammans: Att se till att NATO vinner det kalla kriget mot ryssarna.
