Om allt kallas fult blir diskussionen meningslös

Här görs sossarna och funkisen till bovarna i dramat

Nybyggda lägenheter i Hagastaden i Stockholm.

Logistikcentraler, motorvägar, nya resecentra, enorma serverhallar, vindkraftverk. Det finns mycket som är fult i journalisten Fredrik Kullbergs Kriget mot skönheten (Timbro). Men om man vill förstå varför det är fult, eller ens vad fult är, ger boken få svar.

Kriget mot skönheten tar delvis avstamp någonstans där Arkitekturupproret befinner sig: Allt ”nybyggt” är fult, det vill säga allt efter cirka 1930. Jag kan absolut hålla med om att omsorg om stadsbyggnad, material, planering, renovering – sådant är värt att värna. Men när den stora krossen tas fram och helt utan urskiljning mejar ner allt som byggts de senaste två eller tre generationerna – nej, det blir löjligt. Och oprecist.

För om skönhet bara är ornamentik, snickarglädje och tegelhus, och för den delen horisonter obrutna av vindkraftverk, då kan man lika gärna skriva rakt ut att allt ska vara som det varit.


Kullberg vill visa att skönhet inte är en faktor när miljöer planeras, att räknenissar och ingenjörer bara styrs av ”hårda” värden och inte alls tar hänsyn till de ”mjuka”. De exempel han hittar – Hagastaden i Stockholm, olika resecentra, rivningen av Petersvik i Sundsvall, och framför allt de ­extremt många rivningarna av gamla stationsbyggnader – är förvisso i många fall graverande.

Det är enligt Kullberg nyttomaximeringen, new public management och ingenjörernas ­paradisland Sverige som tillsammans med socialdemokratins hämnd på överklassen skapat denna brygd av fulhet. Och funktionalismen förstås. Kullberg slår på både tillväxtekonomins stigande krav och på en offentlig förvaltning som inte förmår se vad den åstadkommer. Vi lever i efterdyningarna av en estetisk saltsjöbadsanda.


De många rivna stationsbyggnaderna sliter i också mitt hjärta. Men det gör även förstörelsen av gatukonstmeckat Snösätra, och alla de otaliga flerfamiljshus som förgäves ockuperats för att räddas undan rivning. Jag sörjer också de byggnader som fått förfalla med avsikt därför att en privat hyresvärd av ekonomiska skäl velat riva och bygga nytt. 

Slakten på en gemensam bomiljö beror knappast på ett krig mot skönheten. Den beror på vinst- och tillväxtmaximering, parat med en brist på närdemokrati. Sluta webbshoppa och ­engagera dig lokalt i stället. 

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln