Publicerad:

Jag lovar att tjäna dig

Allhelgonanovell av Kalle Holmqvist

Av: Kalle Holmqvist

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Foto: Ill: Petter Lindgren

Det tog en och en halv vecka innan jag förstod att någon dyrkade Djävulen i materialförrådet.

Först verkade allt som vanligt. På måndagen började jag 07.45. Det var en bra morgon, nästan alla färdtjänstbilar kom när de skulle. Men Axel vabbade så vi fick ställa in idrotten.

Vi tränade färger på förmiddagen. Efter lunch ritade vi och lade pussel. Att arbeta på särskolan är världens bästa jobb.

Efter mellis kom Jörgen och viftade med en lapp framför näsan på mig.

– Du gillar ju att läsa konstiga saker. Ser du vad det står här?
Jag vände papperet rätt. Det var en kopia av ett handskrivet dokument.

– Det ser ut som något från 1600-talet. Nej, det står 1718 … Jag Daniel Sa … någonting, sa jag och kliade mig i skägget.

– Var hittade du den där? sa Luisa och tittade över min axel.
– Den var intryckt i ett hål i väggen, svarade Jörgen.

– Det är väl någon av ungarna som har stoppat dit den. Eller så är det något de håller på med i de normalstörda klasserna. De har väl historia? Jag lägger den på kontoret, sa Birgitta.

Därför smög tre unga män med bakåtkammat blont hår och ljusblå skjortor runt på skolan

Fem bilar kom för sent. Vi ringde färdtjänstföretaget, men de har upphandlat sin växel till Linköping så det gick inte att komma fram.

Jag lade förseningslistan i postfacket. Där låg lappen med 1700-talstexten.

– Vad vill du mig, pappersbitjävel?

– Nu är de här igen, sa Luisa.

I våras anställde kommunen tre effektivitetshandläggare. De började med att ta bort vikarierna. Sen outsourcade de färdtjänsten till taxibolag. Företaget som lade lägst bud och alltså var sämst fick uppdraget. Men det finns alltid mer att modernisera. Därför smög tre unga män med bakåtkammat blont hår och ljusblå skjortor runt på skolan.

Lisbeth hade försökt prata med kommunens skolchef om färdtjänsten.

– Han sa: Det är inte jag som bestämmer.

Vi såg en film om folktro från Utbildningsradions skol-tv. EU-kommissionen hade bestämt att UR måste ta bort sitt digitala filmarkiv, eftersom det är osund konkurrens och förstör för Youtube och Pornhub. Men Axel hann ladda ner några filmer innan de försvann.

Förr tog man med sig stål när man gick i skogen, berättade programledaren. Trollen och näcken och till och med Fan själv fruktade stål.

Men varför just stål?

B ryckte mig i armen. Lektionen var slut. Jag hade lovat honom att vi skulle spela schack på rasten. B är annorlunda, men inte utvecklingsstörd. Därför får han inte placeras i särskola enligt skollagen. Kommunen har löst det genom att låta B läsa enligt grundskolans läroplan, i särskolans lokaler, bland särskolelever och med särskolepersonal, på särskolenivå.

Enligt statistiken är han alltså inte alls placerad i särskolan. Han bara går här.

Daniel Salthenius var en student vid Uppsala universitet som blev avslöjad när han försökte sälja sin själ till Djävulen år 1718

Det konstiga är inte att de har dumma idéer. Galningar finns överallt. Det konstiga är att de tas på allvar. Vem gav dem makten?

Jag hade bokat tvättstugetid klockan 16 och hann precis hem. Jag tömde jeansfickorna. Förra gången glömde jag det och då blev det luddkaos.

I ena bakfickan låg lappen.

När jag hade slagit på tvättmaskinen gick jag in och åt potatis och bönor framför tv:n. Efter maten satte jag mig vid köksbordet. Jag tände lampan och tog fram lappen. Nu såg jag vad det stod: ”Jag Daniel Salthenius …”

Jag sökte på nätet och fann. Daniel Salthenius var en student vid Uppsala universitet som blev avslöjad när han försökte sälja sin själ till Djävulen år 1718. I utbyte ville han ha pengar eller Svartboken. Jag lovar att i min livstid tjäna dig och efter min död höra till dig med kropp och själ, skrev Daniel Salthenius i sitt brev till Djävulen.

Mobillarmet ringde. Dags att hämta tvätten.

Daniel dömdes till döden, men fick straffet sänkt till en månads fängelse. Man tog hänsyn till hans unga ålder. Att hans far var kyrkoherde hjälpte säkert. Senare i livet blev Daniel Salthenius professor i teologi vid universitetet i Königsberg. Han hade övergett Satan och gjort karriär i det andra laget.

Jag gick och lade mig, men kunde inte somna.

Torsdagseftermiddagen var rörig. P:s bil kom inte alls. Lisbeth stannade kvar och väntade på P:s mamma.

På fredagar försöker vi ha det extra trevligt. Om ingen är sjuk tittar vi på film och äter popcorn.

– Vad stökigt det är i korridoren. Vem har gått med skitiga stövlar inomhus? sa Lisbeth.

– Det är nog de där typerna som har möte en trappa upp. Det stod konferens på en lapp, sa Luisa.

– Konferens? Där finns ju bara ett förråd.

Sen sa han att jag hade fina ögon, men det var nog bara för att slippa prata om Djävulen

På lördagen gick jag på panikdejt med en rödhårig kille som packade lådor på ett lager. Han berättade att deras chef var en 60-årig gubbe som brukade ryta: Det är jag som bestämmer!

– Hos oss är det tvärtom. Ingen vill ta ansvar. Det finns inga på kommunen som bestämt att de ska ta pengar från funktionsnedsatta barn. Det bara blir så, sa jag.

– Jaså? sa den rödhårige och satte sig på soffan.

Jag frågade om han trodde på Djävulen. Han svarade inte. Sen sa han att jag hade fina ögon, men det var nog bara för att slippa prata om Djävulen. Eller så var det jobbet han inte ville prata om.

På måndagen var effektiviserarna tillbaka. De hälsade inte. De bara stod där och glodde.

– Hörde du att ingen ska ersätta Lennart när han går i pension? sa Kevin.

– Vadå? De klarar sig inte på två assistenter i den klassen, sa Birgitta.

– Rektorn sa att han inte kan bestämma hur vi organiserar arbetet.

Jag vaknade 05.35 på tisdagsmorgonen. Jag skulle inte gå upp förrän 06.20, men kunde inte somna om. Tydligen är det så när man blir gammal.

Birgitta berättade att två färdtjänstchaufförer hade börjat slåss på parkeringen i går. De var visst osams om en körning.

P tyckte att det var otäckt men V är så pass autistisk att han inte bryr sig. Inte som det märks i alla fall.

Hur tänker de som styr kommunen? Inte alls kanske. Det sägs att samvetet är den bästa huvudkudden, men de onda sover gott om natten utan att reflektera över vad de gör. Själv ligger jag här i svettklibbiga lakan med dunkande hjärta och klockan är 01.37.

Men herregud! Vem säger att Daniel Salthenius övergav Satan?

Någon fixade så att han slapp dödsstraff. Någon såg till att han blev professor i teologi. Någon …

– Är det sant att de har börjat hyra ut lokaler här? Luisa hade sett en lapp om konferens, sa jag till Axel.

– Ja, men lappen är borta nu. Det var visst i kväll. Det stod att Daniels grupp hade möte, sa Axel.

Jag borde ha förstått det tidigare. Torsdagskvällar är den magiska natten. Det är klart att det är då som de gör det.

Det som förvånade mig mest med Satan var att han såg så klyschigt djävulsk ut

När den sista färdtjänstbilen hade åkt stannade jag kvar. Jag sa till Axel att jag skulle fylla i min tidrapport.

Materialförrådet är stort, ungefär tio meter åt varje håll. Jag satte mig i ett hörn bakom två flyttkartonger och spelade spel på mobilen. Det kändes som en konstig sak att göra när man skulle möta Lucifer. Men jag hade inget annat för mig.

När jag hade suttit där i 55 minuter hörde jag hur dörren öppnades.

Det som förvånade mig mest med Satan var att han såg så klyschigt djävulsk ut. Hade det inte varit otäckare om Djävulen sett ut som till exempel en liten snäll tant?

Nu stod en stor gråaktig gubbe med pipskägg och horn i ena hörnet av förrådet. Bockfoten skrapade mot golvet. Det rann dregel mellan huggtänderna.

Framför Fursten stod de tre effektivitetshandläggarna på knä. De mässade entonigt i kör:

– Jag lovar att i min livstid tjäna dig och efter min död höra till dig med kropp och själ. Jag lovar att …

Plötsligt kom en het vind och slog mig i pannan. Den onde vände sig åt mitt håll.

Jag kastade mig mot pennskåpet. Gode Gud, jag måste hitta den. Där! Jag tog tag i saxen av redigt svenskt stål. Eller ja, den var förmodligen tillverkad av barnslavar i Bangladesh, men ändå.

Mörkrets makter kan inte stå emot stål.

Jag vände mig om och höll upp saxen. Djävulen sträckte ut handen, men ryckte tillbaka den som om han hade bränt sig. Från takfönstret kom en solstråle. Märkligt, solen har ju gått ner för länge sen, tänkte jag. Solstrålen studsade mot stålsaxen och träffade Djävulen mitt i nyllet.

– Far åt häcklefjäll! skrek jag.

Det hördes en hög smäll och jag kände hur jag flög in mot väggen.

När jag slog upp ögonen var materialförrådet som vanligt igen. Jag skyndade mig nerför trappan och gick ut. På parkeringen pickade fyra duvor fridfullt på marken.

Jag gick hem och lade mig. Jag somnade nästan direkt.

När jag kom till jobbet på fredagen satt alla inomhus eftersom det regnade. Men Jörgen var glad:

– Tänk att de har ändrat sig. De ska visst anställa en ersättare till Lennart.

– Oj! Vad bra, sa jag.

– Vi ska ha möte om färdtjänsten på tisdag förresten. Det var någon på kommunen som hade fattat att det inte fungerade. Men nu har det ju slutat regna! Ska vi gå ut på gården och blåsa såpbubblor?

– Jaaa!

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN