Modehusen riskerar kvävas under sina arv
Höstens visningar belyser konflikten mellan förvaltning och förnyelse
Det är modesäsong, och då syftar jag inte bara på Clara Cronhielm under bokmässan, utan på modeveckorna i New York, London, Milano och Paris. I kölvattnet av kreativa ledarbyten på flera av de stora lyxhusen har diskussionerna på internet varit många, och då är det fortfarande flera visningar kvar på schemat i Paris.
I Milano förra veckan visade Demna Gvasalia sin första kollektion för Gucci och gav oss en fingervisning om hur han vill föra det italienska huset framåt. Designern, kanske mest känd för sin dekonstruktion och extrema silhuetter på Balenciaga, har redan fått utstå mycket kritik för vad han väntas göra med Gucci. Men när den nya kollektionen presenterades blev de positiva reaktionerna många, min egen inkluderad. Under rubriken ”La Famiglia” visades arketyper upp i olika ramar, både bokstavligt och bildligt. I stället för en konventionell visning bjöd Demna på en kortfilm där vi fick följa en fiktiv familj som skulle porträttera Guccis imperium. Det var ett sätt att rama in kläderna i berättelser snarare än att enbart visa upp dem. Estetiskt fanns blinkningar till Tom Fords tid på varumärket, en period som fortfarande ses som en av varumärkets storhetstider, men filtrerat genom Demnas formspråk.
Om Dario Vitale, som lämnat Miu Miu för Versace, gjorde en bra första visning eller inte tvistar de lärda. Jag hör till den positiva skaran då kollektionen kändes nytänkande samtidigt som den lutade tungt mot arkiven och tog tillbaka mycket av det Versace som fanns under grundaren Giannis tid. Det var tydliga referenser till åttiotalet vilket på ett subjektivt plan inte tilltalar mig, men kollektionen var sexig. Men andra röster menar dock att kollektionen var för långt ifrån Donatella Versaces design, som lämnade över till Vitale i år.
Nostalgin breder ut sig som ett töcken och i arkivens ekon tappar vi ofta blicken framåt
Dessa två läger visar på något intressant i vår konträra samtid: Hur hårt vi bevakar hur ett arv bör tas till vara på. Tolka mig rätt, lojalitet mot ett modehus arv och arkiv har relevans om det är ett äldre varumärke, vilket Vitale visade på, men samtidigt förväntas en designer göra något nytt och de blir sällan prisade för det nyskapande, utan snarare för sin förmåga att paketera om dåtiden. Nostalgin breder ut sig som ett töcken och i arkivens ekon tappar vi ofta blicken framåt.
Detsamma gäller även för Demna, reaktionerna inför hans debut har främst kommit att behandla just hur väl han väntas förvalta modehusets arv. Han har sedan blivit hyllad för hur han lyckats tillbaka det gamla Gucci. I dimman ur detta utbredda nostalgikrav försvinner något som borde vara modets essens, nämligen nyskapande kreativitet.
Här har de fristående designerna det lättare, de formar något utifrån sin egen vision utan lika stora kompromisskrav. Grace Ling i New York och Dilara Findikoglu i London är två exempel. Även om punk och goth knappast är levande subkulturer idag, skapas något fräscht när dessa referenser möter en mer biomorfisk och mytisk estetik, något som återfanns i deras respektive vår-kollektioner. Det är någonstans mer stimulerande att ta del av kollektioner som refererar till naturens väsen och subkulturer än till tidigare inhemsk design.
Ett tredje exempel är hur New York-baserade Vaquera, som i år var med på det parisiska schemat, gör en kollektion markant frånskilt deras tidigare design utan att bli negativt dömda för detta. Vaquera, lett av Patric DiCaprio och Bryn Taubensee, lyckas kombinera en estetisk integritet med en lekfull subversivitet som blickar framåt trots sin tydliga 10-talsestetik.
När de mer kommersiellt stora modehusen fastnar i sin egen tyngd blir det ofta här, i det egna och friare, som modets nerv känns starkast. Frågan kvarstår: hur kan progressiv kreativitet tas tillvara när ledarskapen ständigt roterar och vi vägrar kompromissa med ett historiskt kapital? En ekvation omöjlig att tillfredsställa.
Café Bambino
Konstpodd: I själva verket
