Kulturkanon – men var fan är Hasse och Tage?
Till slut blev presentationen farsartad
Den kom som ett osorterat ordmoln en septembermorgon, den svenska kulturkanon. Med små små bokstäver på en overheadbild blandades pappaledighet med Viggen, Ikea i Älmhult och offentlighetsprincipen. Ett enda smatter av händelser, företeelser och verk som tydligen ska spegla Sverige. Kakelugnen. Riksbanken. Särbeskattningen av makar. Och så vidare.
Tonen på pressträffen var samtidigt pompös och aggressiv. Som någon skrev på Bluesky: detta var den konstigaste presskonferensen sedan Palmegruppens haveri för några år sedan.
Listan över konstarterna innehöll högt och lågt, verk som valts ut på konstnärliga grunder, andra som representanter för en kategori. Det gjorde – trots presskonferensens långa utläggningar – att resultatet är rörigt och svårbegripligt.
Det råder exempelvis oklarhet om när kommittén har gått på konstnärlig kvalitet och när den har fokuserat på hur känt verket är i folkdjupet. Fredmans epistel nr 30 är en av Bellmans allra finaste – men bör nog betraktas som totalt okänd jämfört med ”Märk hur vår skugga”. Ingmar Bergmans ”Det sjunde inseglet” är definitivt hans mest kända film. Men är det hans bästa? Knappast!
Ska man sammanfatta konstlistan är det listigt av kommittén att dra in Gripsholms slott och hela porträttsamlingen. Mycket på ett bräde! Annars är ju det mesta över 100 år gammalt, Öyvind Fahlström blir nån sorts försök att vara lite coola ändå till slut.
När det gäller konstarterna slogs man av hur saker som fullständigt förlorat sin betydelse (Grimbergs ”Svenska folkens öden och äventyr”) blandas med klassiker som verkligen är levande: Ekelöfs ”Eufori”. Kanske speglar detta de snäva, årsrika (medelåldern är 67 år) och konservativt lutande expertgrupperna. Det finns exempelvis ingen annan förklaring än politiska skygglappar till att Hasse & Tage inte är med. Resultatet blev till slut lite som litteraturvetaren Anna Williams begrepp för hur kvinnliga författare behandlats i översiktsverk; stjärnor utan stjärnbilder: saker fullkomligt ryckta ur sitt sammanhang.
Vad gäller kommitténs historieskrivning är det intressant att offentlighetsprincipen ingår, men att införandet av allmän och lika rösträtt inte får plats. Den borde ha varit med. Inte för att det är något för Sverige att vara stolt över, utan för att rösträtten kom så oerhört sent till vårt land. Det är också närmast historierevisionistiskt att Ådalen 1931 inte är med. Tydligen ska denna kanon inte spegla den svenska historien med alla dessa mörka punkter. Syftet är skryt.
Det hela blev till slut farsartat. En märklig blandning av Viggen, Nils Ferlins ”Stjärnorna kvittar det lika” och pappaledigheten. Allt framställt som en uppkastning snarare än faktiska begripliga listor och man får känslan av att alla inblandade är medvetna om att de skämmer ut sig.
Det är mycket svårt att förstå vad jag som medborgare ska göra med detta. Trägårdhs utredning föreslår att en ny stiftelse skapas för att arbetet ska kunna fortsätta, finansierad med medel från allmänna arvsfonden. Listan ska uppdateras var tionde år sägs det, och stiftelsen ska skapa en ”digital portal för kunskapsförmedling” och ”uppmuntra till regionala och lokala perspektiv”. Ekonomhistorikern Daniel Waldenström pratade om att ”Radiohuset” skulle fungera som ”fönster in i samhället”. Hurdå? Ska vi nu i integrationens namn uppmuntra nyanlända att ta del av ”Sjung med oss mamma, första häftet”?
Säsongspremiär: Café Bambino
